Les maîtres censeurs - av Elisabeth Lévy retar upp franska intellektuella
Om den 11 september utgör ett märkesdatum i nutida amerikansk historia, så betraktas den 21 april som en alldeles särskild dag för Frankrike. 21 april slog Jean-Marie Le Pen ut socialisten Lionel Jospin från att delta i den andra omgången av presidentvalet. Front National, den populistiska högern, kunde inte längre avfärdas som en uppkäftig men marginell missnöjesrörelse. Vems var ”felet”? Hur uppstod den mentalitetsförskjutning bland franska medborgare, som ledde till att man föredrog en inskränkt demagogi framför socialdemokratins beprövade och rationella samhällssystem? 21 april har blivit en traumatisk referens i fransk debatt. I bittra toner överfaller nu franska intellektuella varandra i ett ömsesidigt utpekande av ”syndabockar”. Man försöker definiera vad för slags intellektuell diskurs som kan ha berett marken för dessa högerpopulistiska opinioner.
En annan oberoende person är sociologen och tidskriftsredaktören (för Le Débat) Marcel Gauchet, som utreder demokratins kris. I böcker och essäer diskuterar han hur vi kan bevara en nationell samhörighet i moderna samhällen, där klyftorna växer mellan eliterna och folk som alltmer identifierar sig med mindre etniska och etiska grupperingar, mot det större kollektivet. Gauchet tar upp komplexa kulturproblem och pekar på medborgerliga splittringstendenser i det mångkulturella samhället. Denna typ av analys anses av många spela Le Pen i händerna och Gauchet avfärdas som suspekt.
Just de nämnda Taguieff och Gauchet buntas ihop med bland annat Michel Houellebecq och Alain Finkielkraut i en uppmärksammad ny pamflett av historikern Daniel Lindenberg: Le rappel à l’ordre – enquête sur les nouveaux réactionnaires. De ses som ”subversiva traditionalister”, kulturpessimister, och anklagas för att formulera en reaktionär kritik mot 68-generationens värderingar och politik, det mångkulturella samhället, islam osv. Trots att det rör sig om disparata personligheter, som blottlägger samhällsproblem i skilda typer av publikationer (essäer, debattböcker, sociologiska forskningsrapporter, romaner), dras de alla över en kam av professor Lindenberg. Just det faktum att de uttrycker sig i olika former och inte framträder som grupp, men alla har ett marxistiskt förflutet, tar han som tecken på att det pågår en fundamental opinionsförskjutning åt höger. Det är denna han vill varna för.
Lindenberg har bemötts med ilsken kritik, inte bara från de utpekade ”reaktionärerna” men också från andra intellektuella. Författaren Philippe Sollers ser den pågående polemiken som ett utslag av klassiskt franskt självförakt med personangrepp och behov att ange och fördöma oliktänkande. Pierre Nora, chefredaktör för Le Débat, är chockad av Lindenbergs grova förenklingar. I en intervju med Le Monde säger Nora: ”Lindenberg drar den felaktiga slutsatsen att tro att de som kritiskt granskar demokratins brister och begränsningar skulle vara antidemokrater. Demokratin är ju ett styresskick som lever på sin egen kritik. Jag ger inte mycket för Daniel Lindenbergs demokrati, där man börjar med att sätta munkavle på dem som pekar på problempunkter.” Trots att den franska debatten just nu präglas av personliga påhopp, indignation och irritation är alla eniga om två saker: demokratin är i kris och behöver förstärkas. Det behövs självständiga intellektuella, som kan gå bortom ideologier och medialt tacksamma utspel för att på allvar diskutera sprickorna i det franska samhället.
Publicerad i SvD Kultur december 2002
Läs mer:
La nouvelle judéophobie - essä av Pierre-André Taguieff >>>