Kultursäsong i London kring essäisten, filmaren, konstnären John Berger
John Berger är centralgestalt denna vår i en rad kulturevenemang i London. Bergers verksamhet som författare, essäist, filmare och konstnär belyses. Den 78-årige huvudpersonen deltar själv i både debatter och utställningar, ja även i en teateruppsättning, Vanishing Points. Säsongen kallas ”Here is Where We Meet”, vilket även är titeln på en ny bok med reflektioner och berättelser av Berger.
Det är både ovanligt och positivt att brittiska kulturinstitutioner iscensätter en sådan hyllning till en fristående intellektuell. Britterna är, liksom svenskar, ofta skeptiska till individualistiska frifräsare, som vågar analysera allt från pigment i renässansmåleri till EU:s flyktingpolitik. Det är knappast någon slump att Berger sedan 30 år har valt Frankrike som sitt hemland, där det är mera comme il faut med intellektuella gränsöverskridare. Men i London har han också en stor skara beundrare, främst inom en äldre kulturvänster som på 70-talet frälstes av Bergers TV-serie och bok ”Sätt att se på konst”. Hans resonemang ifrågasatte de akademiska, sociala och ekonomiska hierarkier som organiserar konsthistorien. Han sökte frigöra bilderna och upprätta dialoger, möten mellan konstverk och betraktare i nuet.
Det paradoxala när outsidern John Berger nu intar en scen på Londons South Bank är att hans närvaro väcker ett slags kultstämning. Publiken ler välvilligt åt hans kärvt inåtvända ansikte, absorberar hans stillsamma formuleringar om sanning: ”Den ensamma sanningen är också en lögn”. ”En mun är allt jag är – en främmande mun.” Berger associerar lösryckt om minne och förflutet, om saknad och förluster som motorer till skrivande och konstnärligt skapande. John Berger slår inte fast några definitiva sanningar, hela hans diskurs är prövande och sökande. Därför blir det motsägelsefyllt när den ivrige intervjuaren på scen försöker nagla fast honom i enkla slagord. ”Vi lever i en tid av absolut desinformation”, framhåller Berger. Men om vi tar detta på allvar kan vi ju heller inte tro på Berger? Det finns tyvärr kring Berger en självgod beundrarklubb i typiskt engelskt samförstånd, som man skulle behöva en gestalt som Berger själv att slå hål på och utmana.
Ett av ledorden i Bergers konstnärliga projekt är samarbete. Han söker resonans och kontaktytor mellan ord, bild och föreställningar. Tillsammans med teatergruppen Complicite presenterades tre kvällar en platsspecifik uppsättning i en gammal sporthall vid King’s Cross-stationen. King’s Cross-området genomgår just nu en total omvandling till europeisk järnvägsknut, bland annat med den nya terminalen för höghastighetståg till kontinenten. Utifrån Bergers texter framställdes här en multimedial reflektion om det förflutna i King’s Cross-kvarteret, med slum, arbetarbostäder och sjukhus. Man associerade vidare kring moderna kommunikationers förändring av vår uppfattning om tid och rum. Sedan utvecklades tankar om tågstationer som viktiga scener för separation och möten. På tågstationerna möter individens öde den kollektiva historien, med beslut om flykt, deportationer och asyl. I ett teaterprojekt som detta är Berger som bäst när han utvecklar en poesi och skapar en minnesförankrad relation till platsen. Mer intellektuellt diffus blir han däremot då han sammanblandar historiska öden med dagsaktuell polemik om flyktingar i Europa.
John Berger är en av vår tids stora och känsliga iakttagare. Både i den nya boken och de pågående Londonevenemangen berikas man av att bli delaktig i hans sätt att se. Om det så är en färg, en frukt, en död moder, en stad eller det bleka minnet av ett minne han beskriver, så har John Berger förmågan att bekräfta och utvidga dess sinnlighet och närvaro i ett ständigt skiftande nu.
Publicerad SvD maj 2005