Kärlekens revolution är över oss – om Luc Ferrys nya bok De l'amour

Låt mig gå rakt in i en känslig, brännande fråga: Tar vi emot flyktingar i Sverige därför att vi upplever kärlek och medkänsla med dem, som om det vore vår egen familj i nöd? Eller gör vi det för att Sverige bör uppfylla en viss flyktingkvot utifrån en rationell idé om vår nations roll i världen?

Svaret vi ger på denna fråga avslöjar hur långt vi har kommit i kärlekens revolution. Har kärleken, som modern värdegrund, fått ett genomslag i vårt sätt att tänka politiskt? Agerar jag för samhället utifrån ett personligt, kärleksfullt engagemang, eller styrs mina handlingar av mer abstrakta principer, som rättvisa, politiska ideologier, lag och ordning?

Den franske filosofen Luc Ferry menar att vi har gått in i kärlekens era och att detta får allt fler konsekvenser för hur vi organiserar samhället, både internt och globalt. Ferry är en av de franska filosofer som slog igenom på 80-talet. Inspirerad framför allt av Kants moralfilosofi har Ferry i en rad böcker försökt formulera humanistiskt hållbara strategier för vår tid. Hans strävan är att definiera en sekulariserad humanism – en värdegrund som bejakar att de flesta inte längre tror på en gud, eller på revolutionen och stora ideologiska system, och att många har blandade känslor inför upplysningens ensidiga tro på framsteg och förnuft. Vad finns det egentligen kvar som vi tror på och vill kämpa för? Finns det något heligt för den västerländska människan, efter ett 1900-tal som har punkterat och dekonstruerat alla traditionella ideal?

Ja, menar Luc Ferry. Kärleken, och våra barn. Den största revolutionen under 1900-talet var att vi började gifta oss av kärlek. I stället för att organisera samhälle, egendom och familj på en struktur av arrangerade äktenskap, så hävdar vi rätten att få leva med den vi älskar, att dö för dem vi älskar och att få barn att dela dessa ideal med. I alla fall i västvärlden. Den stora samhällsdebatten i Frankrike kring den nya lagen om äktenskap för personer av samma kön, befinner sig i hjärtat av denna förändring. Kärlekens revolution har medfört en ny syn på våra institutioner och kollektiva projekt.

Samtalsboken De l’amour, Om kärleken, har lånat titeln av författaren Stendhal, som redan på tidigt 1800-tal skrev om passionens revolutionerande kraft. I dialog med sin kollega Claude Capelier skisserar Luc Ferry här ett slags kärlekens politik och etik. Ferry anser att ideologier som socialism och liberalism kommer till korta: de ger verktyg för att reglera medborgares intressen och betraktar kärlek som en privatsak. Men, menar Ferry, politik är ju lidelsefull – historien har drivits fram av nationella, revolutionära och religiösa passioner, av ilska och avundsjuka. Nu, när vi har kastat ut både gudar och ideologiska system, måste vi definiera hur kärleken, som humanistisk kraft, bäst kan integreras i våra kollektiva projekt. Luc Ferry anser att redan miljö- och fredsrörelser går hand i hand med vår nya humanism. Vi vill skapa en hållbar värld, som våra egna barn kan leva i. Och om vi tog detta på fullt allvar skulle vi nog, var och en, vara betydligt mer radikala i vårt sätt att bevara jordens resurser och förhindra våld.

Ferry uppehåller sig annars främst vid utbildning och kultur som två grundläggande områden där kärlek kan omsättas i aktiv kollektiv handling

Absolut viktigast anser han att uppfostran och utbildning är. Det är familjens roll att fostra barn, medan skolan ska förmedla kunskap och social kompetens. Ferry anklagar föräldrar, och samhället i stort, för att sammanblanda kärlek till barnen med en kravlöshet, att inte våga stå upp för vuxna ideal, auktoritet, kunskap. Den som verkligen bryr sig om sina barns framtid skulle rusta dem mentalt, så de inte bara blir viljelösa offer i en manipulativ, rastlös konsumtionskultur, säger han.

En hel del av Luc Ferrys resonemang bygger på en till synes naiv tillit till den klassiska kärnfamiljens sammanhållning. Samtidigt är en av hans utgångspunkter att vår tids kärleksäktenskap är en skör konstruktion. Cirka 60 procent skiljer sig… När han talar om betydelsen av konst för att formulera nya visioner, och om utbildning för att vi gemensamt ska kunna utveckla samhället, så är det för att stärka och bejaka kärleken som utvecklande kraft.

En utopi är det nog, det medger han gärna. Men boken utmynnar i att Luc Ferry formulerar en enkel handlingsprincip, som kan tillämpas både privat och politiskt:

”Handla så att du skulle önska att dina beslut också kunde tillämpas på dem du älskar allra mest!”

Sänt i Sveriges Radio "OBS", P1, den 24/4 2013