Jacques Derrida om universitetens framtid

Vi lever i en epok och ett modernt samhälle, som i allt mindre utsträckning organiseras kring avgränsade, suveräna enheter. Där man förut byggde upp gemenskap kring varaktiga sociala institutioner och enhetliga kulturella ideal möts vi i dag i en social dynamik som utgår från individers olikheter och rastlösa flexibilitet. Kärnfamiljen ersätts av successiva partnerskap och heterogena halvsyskonskaror; ett folks kultur, språk och religiösa övertygelser uppluckras genom invandring och resande samt av gränslös kulturkonsumtion via film, tv och internet; begreppet om den suveräna nationen upplöses de facto till förmån för större politiska och ekonomiska sammanslutningar, såsom Nato eller EU. Vi vänjer oss vid att vara individer som definierar oss själva och utvecklas i förhållande till en global ”mänsklighet”, inte längre till mindre enheter som familj, församling, socialgrupp eller nation.

Denna kulturella utveckling får konsekvenser för universitetets organisation. Även universitetet är ju en traditionell institution som är intimt förknippad först med kyrka/religion och sedan med nationen. Att ha högre institutioner för kunskap och forskning har hittills varit förutsättningar för folks självständighet och suveränitet. Universiteten har uppstått ur vårt behov att vara självförsörjande i kunskap.

Vilken plats får då universitetet i en nation som inte längre primärt definieras utifrån sin kulturella eller politiska suveränitet? Kan universitetet hävda en suveränitet? Vad bygger den på? Vem ska driva universiteten – och varför – i en värld där teknologin befriar oss från att inhämta och utbyta kunskap på specifika geografiska platser? Detta är frågeställningar som berörs i en stimulerande liten bok av Jacques Derrida, L’Université sans condition (ung. Universitetet utan villkor). Texten bygger på en föreläsning Derrida höll i april 1998 vid Stanforduniversitetet (Kalifornien), i serien Presidential Lectures.

Jacques Derrida har ju själv i över 30 år haft personlig erfarenhet av ”gränslös” akademisk verksamhet. Hans engagemang för Collège international de philosophie och Internationella författarparlamentet liksom årliga föreläsningsserier i USA gör Derrida till ett unikt vittne från det globalt inriktade, oavgränsade akademiska rummet. Han är ett slags ambulerande universitet i sig själv. Egentligen stämmer detta påstående ganska väl med Jacques Derridas egna slutsatser: universitetet utan villkor behöver inte nödvändigtvis eller uteslutande befinna sig i det vi kallar universitet. Det skapar sig rum överallt där dess villkorslöshet kan få råda. Universitetet åtnjuter inte sin auktoritet från byggnaden, professorerna eller de akademiska hierarkierna, utan endast från att det ger företräde åt det absolut fria ordet och underlättar dess möte med en offentlighet. Till och med begrepp som demokrati ska kunna kritiskt ifrågasättas utifrån denna frihet, som Derrida jämför med litteraturens. Universitetets aktörer bör dock skyddas av en ”akademisk immunitet” i sina utforskningar. Man anar i Derridas projekt en radikal kritik mot de idéer om politisk korrekthet och social ”relevans” som kommit att infiltrera humaniora.

Det är nämligen i det villkorslöst fria ordet som universitetet har sin styrka och kan utgöra ett motstånd, hävdar Derrida. Det måste stå emot politisk, ekonomisk och massmedial påverkan. Men denna frihet gör det också ytterst sårbart: det står utsatt för maktövertag. Derrida berör den styrning som sker genom privat sponsring av forskning. Han går däremot inte närmare in på vilken instans som borde finansiera universitet i en situation där det kanske inte längre är konstitutivt för och knutet till en nation. Derrida försöker snarare komma fram till vari humanioras självständighet består, oavsett vem som ”äger” och betalar för kunskapsverksamheten.

Det är nämligen självklart för Derrida att humaniora har en framtid, även om ämnesindelningen behöver modifieras enligt mer tvärvetenskapliga mönster, som han skissar i slutet av sin text. Fundamentalt i hans tankar är dock att humaniora inte kan stärka sin integritet genom att upprätta slutna vetenskapliga bastioner. Tvärtom förespråkar han dekonstruktion och fullständigt offentlig öppenhet som arbetsmetod. Humaniora ska i det oändliga utforska, formulera och dekonstruera sin egen historia, studera sin egen undervisning och förkunnelse, de egna koncepten, studera trons plats i kunskapen, söka sig ner till de antaganden, den grundläggande fiktion, som kunskap och teorier genom århundraden byggts på.

Universitetets tradition och styrka är att professorer och lärare i generationer har bekänt sig till och offentligt engagerat sig i ett personligt ansvar för kunskapen. Derrida använder systematiskt ord som trosbekännelse och förkunnelse för att erinra om hur deras professioner har uppstått ur det djupa sambandet mellan tro och kunskap. I Derridas universitet utvinner professorn sin centrala roll inte så mycket från kompetens, kunnande och kunskap som från hans/hennes personliga löfte att vittna, redovisa sin tro inför en offentlig instans.

L’Université sans condition är inte helt lättläst, men boken drivs av en lustfylld tro på ett universitet som står i öppet samspel med mer globaliserade kultursystem och där utforskningen av människan och hennes frihet alltid står i centrum.

Publicerad i Dagens Forskning januari 2002