teaterkritik - kulturproduktion

Filmfestival om unga och deras identitet

I novellfilmen A lapse of memory av bildkonstnären Fiona Tan skildras en äldre man som inte har något tydligt minne av vem han är. Han lever i ett museum, det klassiska sommarpalatset i Brighton, som är byggt och dekorerat i en blandning av österländsk och västerländsk kulturhistoria. Mannen utan minne skapar sig en daglig rutin i palatsets tidlösa salar men han känner sig inte verklig i sitt eget livs scenarion. En berättarröst säger att han väntar på en historia som han kan göra till sitt hem.

Fiona Tans film har visats på årets internationella festival för konstfilm och mediekonst i Osnabrück. Festivalen inleddes med fem intensiva dagar av film, performance och seminarier, och den har en utställning som pågår till slutet av maj. Det övergripande temat i år är: Identitet. Utifrån vilka kriterier definierar vi våra identiteter i dag? Hur har de digitala och virtuella världarna kommit att påverka vår identitetsuppfattning? Kan mediekonsten ge relevanta referenser till en människas självbild? Eller erbjuder den bara en artificiell, konstruerad flykt från våra verkliga jag?

I en föreläsning på festivalen talade den tyske professorn i filosofi och mediekommunikation Norbert Bolz om det som kallas ”identitets-management”. Han beskrev där att jagets identitet har blivit ett relativt, föränderligt begrepp. Det väsentliga för individer i dag är inte alltid att söka sig inåt till något de upplever som sina sanna jag. Snarare bejakar man vissa givna teman och scenarion som giltiga för den livsstil och de värderingar man känner sig delaktig i. Bolz citerade sociologen Zygmunt Bauman, som har myntat begreppet ”identi-kit”, ett slags identitets-necessärer, som består av olika färdiga livsstilar man tillägnar sig utifrån den sociala framtoning man vill ha. Vi hämtar in yttre bilder, inte minst från kändisvärlden, och iscensätter våra egna identiteter som om de vore varumärken. Norbert Bolz menade att en människas självuppfattning inte längre grundas på det hon upptäcker om sig själv utan på det hon väljer att skapa för sig själv, hon prövar sig fram bland bilder av den hon skulle kunna vara.

Den tanken utforskas i en uppmärksammad installation och performance på festivalen, The girlfriend experience, av Martin Butler. Det är ett slags rollspel där vi besökare får rätt att hitta på identiteter och regissera figurer inne i en glasbur. Två män och två kvinnor står i glasburen iförda neutrala underkläder, ungefär som levande pappersdockor. De kan inte se oss i publiken men de har hörlurar där de tar emot roller och anvisningar från oss besökare. Man bygger upp sin gestalt, ger den ett namn och vissa uppgifter att lösa i scenrummet. Konstnären Martin Butlers avsikt med denna lek är att de medverkande åskådarna ska använda sig av figurerna i buren som ett slags ställföreträdande roller för sig själva och därmed få kontakt med varandra. Hans tanke är att vi är mer frigjorda i möten med okända om vi antingen går via pseudonymer på internet eller som här i ett levandegjort Second Life. Teoretiskt kan man alltså fantisera fram vilka figurer som helst inne i glasburen, aktörerna måste följa publikens order. Men intressant nog är det inte så lätt att spontant hitta på roller som är radikalt annorlunda från den man redan tror sig vara.

Vi lever ju i en intensiv bildvärld och klichéerna om våra möjliga identiteter serveras dagligen i ett flöde som ofta styrs av kommersiella intressen. På Media arts festival tar konstnärerna makten över bilderna och presenterar dem poetiskt, kreativt. Den belgiska konstnärsduon Aline Bouvys och John Gillis har i videocollaget Venusiana gjort en mättad genomgång av tecken och symboler på kvinnlighet. I ett forsande flöde av visuella associationer klipper de ihop föränderliga kvinnoporträtt med fragment hämtade främst från reklamvärlden. Bilderna av kvinnlighet framstår som sammansatta av fetischladdade delobjekt: ögon, bröst, läppar, naglar, allt styrs av kulturella och kommersiella ideal, som per definition är föränderliga.

Den franska Groupe Dunes går under ytan i en poetisk video- och ljudinstallation och söker hur en ensam, nyanländ individ i en stad möter dessa sociala och kulturella signaler. Verket, som heter Here, on this side of the world, belyser hur man tolkar och tillägnar sig en social och kulturell miljö, strukturerar den i ett eget språk av bilder, ljud och ord. Det är en vacker och sofistikerad framställning, som i flera dimensioner gestaltar hur en individ söker plats i en större historia för att där finna ett hem i sin egen identitet.

Publicerat i Obs, Sveriges Radio P1, maj 2008