Filmen och nationen - ny bok av filmkritikern Jean-Michel Frodon

Vi har på senare år sett olika företrädare för franska regeringar agera ivrigt på internationell nivå för att reglera filmmarknaden. Filmen är som bekant en statlig prioritetsfråga i Frankrike, där ingen kulturminister skulle drömma om att riva upp de omfattande stöd- och kvotsystem som gör att fransk filmproduktion faktiskt mår riktigt bra. Frankrike har även ett statligt exportråd för film, Unifrance, som i dagarna fyllde 50 år och inbjöd filmfolk från hela Europa till Paris för att hylla fransk filmkonst. Frankrike är nog också det enda europeiska land där årets biobesökssiffror kan föranleda trespaltig förstasidesrubrik i den viktigaste rikstidningen, så som nyligen skedde i Le Monde. Nyheten var emellertid dramatisk: för första gången någonsin hade fransk film halkat under det magiska 30-procentsstrecket. Av 1998 års samlade biobesök (som i och för sig hade ökat rejält, till 170 miljoner) utgjorde besöken på franska filmer nu blott 27 procent, vilket förvisso är en hedervärd siffra om man jämför med andra europeiska länder, där inhemsk film ibland står för mindre än tio procent. Amerikansk film tog 67 procent: enbart Titanic lockade ut 21 miljoner fransmän på bio.

Den franska filmchauvinismen har ofta lett till politiska konfrontationer med den amerikanska filmindustrins företrädare och delvis tolkats som en antiamerikansk attityd. Ytligt sett handlar det om pengar och konkurrens, men på ett djupare plan är det också fråga om att just fransmännen och amerikanerna använder filmduken för att förvalta en nationell självbild. Andra europeiska länder har för länge sedan givit upp dessa grandiosa anspråk på filmen, vilket kan förklara den relativa likgiltighet som deras statliga representanter visar för filmkonsten. Men Frankrike behöver filmen för att förstå sig själv och söker i förlängningen av sin aktiva Europapolitik också lägga grunderna för en stark europeisk film (där Frankrike kunde vara ledande) som en motvikt till Hollywood. Även USA behöver sin film, av ekonomiska skäl förstås, men den är också intimt sammanlänkad med själva den amerikanska nationella identiteten.

Relationen mellan filmen och nationen behandlas i en intressant ny essäbok av Le Mondes ledande filmkritiker, Jean-Michel Frodon: ”La projection nationale – Cinéma et nation” (Odile Jacob, 1998). Det finns en grundläggande solidaritet mellan filmen och nationen, skriver Frodon, för båda existerar genom kollektiv projicering, och han talar då om projicering i dubbel bemärkelse, både som teknisk bildförevisning och som de känslor vi överför på dessa bilder. En nation är något mer än bara ett folk på ett avgränsat territorium, nationen förmedlar en föreställning som är större än verkligheten. Nationen granskar och tillrättalägger en bild av sin egen verklighet, sitt eget förflutna, utifrån en bestämd dramaturgi. Filmen är också ett stycke tillrättalagd verklighet, utformad i en viss dramaturgi.

Det var ingen slump, hävdar Frodon, att filmen uppfanns i Frankrike 1895. Visserligen kunde den inte bli konstitutiv för den franska nationens självbild. Nationen fanns redan, man hade genomfört revolutionen, hade både myter och hjältar, minnen och kollektiva bortträngningar. Däremot kom filmen lagom för att verkställa den franska revolutionens universella projekt, föra ut budskapet till världen och fullborda den historiska roll Frankrike hade tillskrivit sig själv på 1800-talet. Ambitionen misslyckades dock, inte omedelbart, men definitivt i samband med första världskriget, då USA grundlade sin aldrig brutna filmdominans. Frankrike har aldrig lyckats skapat några stora, nationalistiskt missionerande filmepos. Frodon citerar Umberto Eco som har sagt att ”70 procent av det vi vet om franska revolutionen vet vi tack vare Hollywood”, och Frodon påminner om att det är en amerikansk film, ”Casablanca” (av en ungersk regissör!), som har givit filmhistoriens mest emotionellt laddade framförande av Marseljäsen. Den franska filmen består sällan av framgångsrika kollektiv eller samlande ledargestalter. Typisk i fransk film är snarare den ensamme hjälten à la Jean Gabin och Nya vågens utanförstående individer i kamp med samhällets konventioner. Oftast är de förlorare, men man charmas av deras kompromisslösa passion. Filmen är på så sätt en bra spegel för den franska paradoxen: nationen som strävar mot stora, historiskt laddade ideal men aldrig tar sig förbi individernas egensinniga ifrågasättande av kollektivets myter (ibland glömmer man dock att just dessa individer utgör den skapande drivkraften för hela samhället, mot den historiskt självgoda stagnationen).

I USA sammanföll etablerandet av filmindustrin med utformningen av den nya nationen och sammansvetsandet av dess olika folk kring gemensamma myter och ideal. Det är nästan för bra att USA:s och filmhistoriens första betydelsefulla verk skulle få det talande namnet ”Birth of a Nation” (1915) av D W Griffith. Filmproduktion blev också från första början en statsangelägenhet i USA. På högsta nivå intresserade man sig för vilka idéer och värderingar som spreds på vita duken. Filmens berättelser federerade folk av olika ursprung som ännu inte hade ett gemensamt språk (och som i en del fall inte kunde läsa). Via filmen lärde sig folk hur man blev amerikan. Det kan vara värt att påminna om hur viktig filmen var psykologiskt och socialt även för dess producenter. I boken ”An Empire of Their Own – How the Jews Invented Hollywood” (1988) beskriver Neal Gabler hur samtliga de stora Hollywoodstudiorna grundades av judiska män vars familjer hade kommit till USA från Östeuropa och hur filmen blev en värld där de (både på biografduken och utanför) förverkligade sina drömmar om ”Amerika”. Alla Hollywoodjudarna tog avstånd från sina ursprungsländer, investerade sig helt i sin nya nationalitet och ”koloniserade” den amerikanska fantasin, skriver Gabler: ”Amerikanska värderingar kom i hög grad att definieras av de filmer som judarna gjorde /…/ Genom att skapa sitt idealiserade Amerika på filmduken återuppfann de landet i enlighet med sin fiktion”. Detta kom att prägla estetiken i Hollywoodfilmen och grundlägga teman som gäller än i dag. Martin Scorsese har sagt att amerikanska regissörer alltid varit mer uppfyllda av att utforma fiktioner än av att avslöja verkligheten.

Jean-Michel Frodon gör en bred genomgång, tar upp filmens glanstider och misslyckanden i förhållande till en rad nationer, bland annat Sovjet, Tyskland, Japan och Italien. Rent allmänt konstaterar han att filmen i sitt väsen är en demokratisk konstart, därför att den alltid skildrar kollektiv, och att alla som gestaltas i bild (även ”den onde”) får ett slags bekräftelse som i grunden är positiv. Trots att 1900-talets diktatorer (både Lenin, Stalin, Hitler och Mussolini) alltid har varit oerhört intresserade av filmen som propagandavapen, har de delvis misslyckats i sina ambitioner, därför så snart man visar eller nämner ”fienden” bejakar man den. Alternativet är glättiga filmer där de oönskade elementen inte existerar, men detta är som bekant dötråkigt att se. Att eftervärlden fascinerats av Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilmer beror på hennes unika förmåga att skapa en personlig stil och arkitektur som helt motsvarade ideologin.

Frodons bok om filmen och nationen kommer på sätt och vis i elfte timmen. Våra nationer projicerar sig in i större unioner och filmskapande sker alltmer i internationella samproduktioner. Vad återstår där av filmens nationella särart? Utifrån vilka förutsättningar ger enskilda länder upp sin cinematografiska suveränitet? Kommer vi i framtidens Europa att få en europeisk film som speglar unionens verklighet och skapar enande myter för oss? Eller blir filmkonsten snarare ett marginellt medium där unionens myter fritt kan skärskådas? Frågorna om framtidens film berör vår identitet och borde vara värda reflektion, precis som vårt deltagande eller ej i valutaunioner och försvarspakter.

Publicerad SvD januari 1999