Förintelsen i konsten - vilken moral krävs av konstnärer?
Konst och kultur har på senare år kommit att omfatta alltfler verk, som berör Förintelsen, eller rentav exploaterar den, om man följer Norman Finkelsteins kritik av amerikanskjudisk ”minnesindustri”. Mer än 50 år efter de historiska händelserna håller konstnärer, filmare, teaterfolk och författare på att skapa en modern estetik kring Hitlers folkmord på Europas judar. Denna påverkar det kollektiva medvetandet om Förintelsen, men konstnärerna utgår sinsemellan från vitt skilda avsikter och olika grader av historiskt medvetande. Somliga engageras att skapa sobra, officiella minnesmonument: Daniel Liebeskind gjorde ett omdiskuterat tomrum i Berlin, en bild av det outsägliga i Förintelsen. Senast i oktober invigdes den omdöpta Judenplatz i Wien, med ett verk av den unga brittiska konstnärinnan Rachel Whiteread. Hennes monument är ett abstrakt, igenbommat bibliotek, som visar hur Bokens utvalda folk har tystats.
Andra gestaltar Förintelsen i personlig dikt kring individuella livsöden, t ex Roberto Benigni med Livet är underbart och Spielberg med Schindlers lista. Deras avsikt är att skapa känslomässiga band mellan Förintelsens offer och publiken. Åter andra söker i Förintelselägren effektiva metaforer för skräck och mänsklig förnedring. Dessa kan användas för att skapa en ickeintellektuell aktualisering, som bortom historiska diskurser fysiskt konfronterar dagens åskådare med upplevelser av lägrens vidriga realiteter.
Teatermannen Pip Simmons har just turnerat i London och England med den kontroversiella uppsättningen An Die Musik, som är en iscensättning av ett tänkt ”arbetspass” i ett koncentrationsläger: i accelererande tempo misshandlas, hånas och pressas judarna att i ett plågsamt oväsen kravla runt i skit och nedbrytande svinerier. Teaterns fysiska påtaglighet gör att publiken dras in i våldet men sitter otäckt vanmäktig. Simmons gjorde denna uppsättning 1975 men har nu återupplivat den, dels som ett svar på Benignis i hans tycke oseriösa Förintelseexploatering, dels som ett kraftfullt Nej till de europeiska ungdomar som i dag aningslöst leker med nazismens symboler och språk.
Ett annat utnyttjande av Förintelsens skräckmetaforer kan man se i de unga brittiska bröderna Jake och Dinos Chapmans installation Hell, som är huvudverk i Royal Academys uppmärksammade utställning Apocalypse. Chapmans har skapat nio montrar med modeller av koncentrationsläger och landskap där mer än 5 000 individuellt utformade dockor torterar ihjäl varandra i fasansfulla former. De använder Förintelsens ikonografi, men i själva verket är det SS-soldatdockor och nakna figurer som plågar varandra. Chapmans vill visa att i krig är alla förlorare, alla är offer för våldet. Många tycker att Chapmans med denna diffusa chockestetik hanterar Förintelsens metaforer på ett lättvindigt sätt.
I grunden kan man säga att minnet av Förintelsen inom både historia och konst förvaltas utifrån två förhållningssätt: det emotionellt slående och det sakligt argumenterande. Båda linjer kräver en viss intellektuell och etisk beredskap hos den yngre generation som ska ta ställning till den historiska händelsen. Eftersom historia och filosofi knappast är tunga ämnen i dagens skola hämtar ungdomar sina referenser utifrån just fiktion och konst. Konstnärer har sålunda ett ansvar att vara tydliga, såvida deras syfte inte är att trivialisera den moraliska utmaning som Förintelsen alltjämt ställer oss inför.
Publicerad SvD december 2000
Läs mer om Förintelsen och minnesdebatter:
- Historikern Henry Rousso om det franska Vichysyndromet - ett trauma efter andra världskriget >>>
- Minnen och historia - varför behöver vi minnas? >>>
- Un spécialiste - en film om rättegången mot naziförbrytaren Adolf Eichmann >>>