Explosiv fransk kulturdebatt om pedofili och litteratur
Fransk kulturdebatt präglas just nu av en skandal som i hög grad uppvisar paralleller med de svenska turerna kring Kulturprofilen och Svenska akademien. Den handlar om ett klimat där kulturelit och intellektuella i den sexuella frihetens namn gav välvilligt erkännande åt en författare som gjorde litteratur av sina illegala, pedofila erövringar. Precis som Kulturprofilen på Forum var den franske författaren Gabriel Matzneff fullständigt öppen med att han raggade unga personer för sex. Matzneff gjorde dessutom en dygd av att de var minderåriga och oskuld – han skulle initiera dem i lustans härligheter. Precis som med Kulturprofilen i Stockholm stod ett kulturellt och intellektuellt etablissemang bredvid och såg detta ske, utan vidare kommentarer. Någon enstaka höll kanske undan sina barn från förlagsträffar, för att undvika ”oönskad intimitet”… Men annars följde de flesta logiken i: ”Det är förbjudet att förbjuda”, ett credo med resonans från maj -68, för att bejaka individens rätt till kroppslig frigörelse. De förnämsta förlagen publicerade till och med Matzneffs dagböcker och essäer, där han med utsökt stilistik beskrev sina äventyr med sexuellt omyndiga barn, såväl pojkar som flickor, i Frankrike och på resor som sexturist i Filippinerna.
Så kom bomben, i form av nuvarande förlagsredaktören Vanessa Springoras bok Le Consentement (Grasset), Samtycket. Den publicerades 2 januari 2020 och har föregåtts av en explosiv debatt. Vanessa Springora, 47 år, är nämligen en av dessa småtjejer som 13 år gammal villigt lät sig förföras av den då 50-årige författaren Matzneff. Hon beskriver en relation som varade i ett par år, där flickan blev som hypnotiserad av den vuxne mannens begär, handlingar och blick. Han väntade på henne utanför högstadieskolan, de hade eftermiddagar med sex och litteratur. Hon kände sig vuxen och sedd. Men också ägd och styrd. Och alltmer medveten om att allt kretsade kring mannens behov. Hans behov av att hon just inte skulle vara mer än en flicka i puberteten, hans behov av att hon inte skulle umgås med jämnåriga, hans behov av att prägla hennes intellektuella utveckling, trots att hon redan var en läsande, moget reflekterande och skrivande tonåring. Och hans behov av att få skriva och publicera allt om deras relation, även inkludera brev från henne. Ändå var det först när Vanessa läste hans tidigare böcker, där han beskrev sina tidigare erövringar av barn, som hon på allvar förstod att det fanns något tvångsmässigt i detta beteende. Alla historier var sig lika, hon var bara en i raden – trots Matzneffs försäkringar om att just hon var den som nu motsvarat hans längtan efter riktig kärlek, tack vare henne skulle han sluta ragga och söka.
När Vanessa var knappt 15 år, 1987, lyckades hon ändå frigöra sig från Gabriel Matzneff. Hon skriver i sin bok: ”Det är knappast meningen att en 14-åring ska tas emot utanför skolan av en 50-åring, bo på hotell med honom, och vid tiden för eftermiddagens mellanmål befinna sig i hans säng med hans kön i munnen.” Ändå gör hon detta till sin identitet, ända tills hon upplever totalt främlingskap inför situationen. De får en ypperligt smärtsam separation, som egentligen har pågått fram till publikationen av denna bok. Matzneff har skrivit om henne, har med alla medel sökt återfå kontakt. Vanessa Springora beskriver i sin bok de djupa psykiska trauman och de kriser som denna relation har lämnat hos henne, som endast år av psykoanalys har hjälpt henne att leva med. Hon har även lärt känna en annan kvinna som genomgått precis liknande erfarenheter med den kände författaren.
Gabriel Matzneff, som säger sig inte ha läst boken, skriver i veckomagasinet L’Express ett långt försvar om att deras relation var passionerad och byggd på äkta kärlek. Han förnekar inte sin djupa fascination för barn, och menar att vuxna kvinnor kan vara hysteriska, ärrade av livet, på ett för honom oattraktivt sätt. Denna kände författare har alltid framstått i offentligheten som en extremt soignerad, charmerande dandy, haft mecenater som modeikonen Yves Saint Laurent och dennes förmögne partner Pierre Bergé, samt stöd av tongivande personer i Paris kulturkretsar. Vanessa Springora, vars mor arbetade på förlag, var redan som liten flicka van vid att möta kända författare, hon såg upp till dem, och menar att hon aldrig kunde föreställa sig att någon av dem skulle kunna ha så destruktiva drifter.
Det diskuteras nu om detta utbredda ”samtycke” var ett uttryck för en epoks syn på sexualitet. Eller en kulturelits syn? Under 1970-80-talen skrevs ett par upprop som talade för att avkriminalisera sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga, undertecknade av starka personligheter som Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Roland Barthes, Jacques Derrida, Gilles Deleuze och barnpsykiatern Françoise Dolto (men avvisade av Marguerite Duras, Hélène Cixous och Michel Foucault).
Jag minns också hur jag såg programmet Apostrophes i fransk TV, en kväll 1990. Varje fredagskväll, i direktsändning, pågick detta omåttligt populära samtalsprogram om litteratur, under ledning av den lika omtyckte Bernard Pivot. Ett slags Skavlan för litteratur, där författare diskuterade varandras nya böcker. I detta avsnitt hade Pivot bjudit in Matzneff och sa, apropå hans senaste bok: ”Men, ni är ju verkligen en samlare av tonårstjejer?”. Författaren log bejakande och de andra fnissade. Så bröts den goda stämningen av en kanadensisk journalist, Denise Bombardier, som i ett utfall mot Gabriel Matzneff jämförde honom med en ful gubbe som lockar småbarn med karameller. Han tog oerhört illa vid sig, och Denise Bombardier blev utfryst ur Paris litterära salonger. Jag minns hur jag själv fann henne obehagligt aggressiv i programmet. Först nu får hon återupprättelse för att hon vågade se klart, och denna episka passage i Apostrophes ligger på ett YouTube-klipp som klickats tiotusentals gånger på ett par veckor.
Vanessa Springoras bok kommenteras nu på franska kultursidor, i ledare och inträngande intervjuer med sociologer och psykoanalytiker. Hur kunde detta pågå? Matzneff publicerade ju trots allt texter där han utan omsvep deklarerade att han begick brottsliga handlingar.
Man har funderat över en fransk tradition av att hylla intellektuella som lever gränsöverskridande och icke-normativa liv. Jean Genet är en av föregångarna, liksom Rimbaud och Baudelaire. I hbtq-kretsar bejakades på 70-80-talen en typ av ”initierande” pederastkultur, med hänvisning till dess ursprung i det antika Grekland, där äldre män hade sex med pojkar. Det franska slanguttryck som motsvarar svenskans bög är för övrigt fortfarande pédé, förkortning av pederast. Men detta kom av sig i samband med hiv-epidemin och en inriktning inom internationella hbtq-rörelser att framhäva kampen för könsneutrala sambolagar, äktenskap, adoptionsrätt och så vidare. Man ville ha bort pedofilstämpeln. Efter pedofiltragedier som den belgiska affären Dutroux 1996 tydliggjordes ett mer utbrett fördömande av sexuella övergrepp mot barn. Barns rätt kom i fokus.
Vanessa Springoras bok Le Consentement är, precis som Matilda Gustavssons bok Klubben, balanserat skriven. Den framstår inte som hämndlysten. Hennes centrala ärende är faktiskt att reflektera över vad ett "samtycke" är. Vem som har myndighet att kunna ge det, och hur det i så fall ska kunna bemötas. Hon har kämpat hårt med skuld och självförebråelser över att hon med hela sitt bultande tonårshjärta ville ha relationen med en äldre man som så totalt tog över henne. När hon slet sig loss blev hon ”ingen”, tappade all känsla av identitet och, i förlängningen, tappade förtroendet för vuxna. Denna osäkerhet känns igen från de kvinnor Matilda Gustavsson intervjuat. Man känner sig hänsynslöst missbrukad men vet inte riktigt hur det gick till.
Le Consentement har i alla fall fått allvarliga konsekvenser sedan publiceringen för sex dagar sedan. Åklagaren i Paris har inlett förundersökning mot den nu 83-årige Gabriel Matzneff. Förlaget Gallimard drar in all försäljning av de böcker man publicerat av Matzneff (osålda exemplar i boklådor återkallas). Kulturministern ska utreda grunderna för en statlig konstnärslön som betalats ut till Matzneff sedan 2003, och man ska utvärdera om vissa ordnar och utmärkelser han mottagit bör dras tillbaka.
På ett mera allmänt plan är det nu många kulturpersonligheter som offentligt uttrycker självrannsakan för att de lät detta passera. Så sent som 2013 mottog Gabriel Matzneff det prestigefulla litterära Renaudotpriset. En dagstidning som Libération har på ledarplats bett läsarna om ursäkt för att man förbisåg konsekvenserna av pedofila handlingar, när man förespråkade andra, viktiga frigörelser, såsom feminism, homosexuellas rättigheter och kulturell mångfald. Andra står alltjämt solidariska med Gabriel Matzneff, bland annat Le Mondes tidigare litteraturredaktör Josyane Savigneau och några förlagsredaktörer.
Det som redan kallas Affären Matzneff pekar på ett skifte i fransk kultur, där man traditionellt sett hyllar konstnärers rätt att ifrågasätta tabun och bryta mot etablerade normer. Ingen vill heller placera konsten i en tvångströja av censur och moralisering. Men kanske kan i alla fall barn hädanefter fredas från denna allvarliga – och frigörande? – vuxenlek med samhällets överenskommelser?
Publicerat 8 januari 2020, exklusivt på theresabener.se