De l'Allemagne – Louvrens utställning om tysk konst upprör tyska kritiker
2013 firas 50-årsjubileet av Elyséefördraget mellan Frankrike och Tyskland. Det var det avtal som, efter århundraden av krig och konflikter, upprättade en aktiv dialogkultur mellan länderna. Utan den vänskapen mellan Paris och Berlin (tidigare Paris-Bonn) skulle hela EU-samarbetet i dag stå på svagare grund.
Det är intressant att besöka utställningen på Louvren med denna polemik i minnet. Här finns ett imponerande och intressant urval, inte minst en svit med monumentala landskap av Caspar David Friedrich, där inre och yttre föreställningar möts och den lilla människan nästan förintas. Jag fastnar också för en maffig målning av Leo von Klenze på ett grekiskinspirerat Valhall-tempel. Det framstår som en förhöjd plats för gudar och människor i ett böljande tyskt landskap. Nog är det så att den romantiska konsten i sin fantasifulla mytologisering av verkligheten kunde ge näring åt drömmar om en större gemenskap kring vissa ideal. Men så kommer 1900-talet, första världskriget, ond bråd död och depression. Otto Dix apokalyptiska bilder av soldater i kamp med gas och minor, paras med svärtan i Käthe Kollwitz fysiska närstudier av mödrar och barn, som stukas av historien. Denna visuella snabbhistoria kulminerar i Hitlers favoritfilmare Leni Riefenstahls Olympia, med en estetisering och idealisering av klassiska människofigurer.
Visst upprättar utställningen ganska renodlade historiska linjer, vilket ger den energi och ett dramaturgiskt driv framåt. Att sätta gränsen vid 1939 följer också en logik, eftersom andra världskriget innebar ett kulturellt paradigmskifte. Däremot är det märkligt att man inte visar de internationella strömningarna på 10- och 20-talen: Blaue Reiter, Bauhaus och det avantgarde som fanns i Berlin.
Louvrens chef Henri Loyrette har svarat på kritiken med att man aldrig hade för avsikt att ge en heltäckande bild av tysk konst från 1800 till 1939, utan sökte urskilja några huvudspår. Problemet är då att Louvrens konsthistoriker har valt just de utopiska visionerna om nationen som tema. För därigenom bortser de från, eller river upp, den omtalade tyska historikerstriden på 1980- och 90-talen, som handlade om huruvida nazismen var ett resultat av specifikt tysk nationell identitetssträvan, eller en reaktion på internationella ideologiska och sociala konflikter.
Vid ett seminarium i Paris på 90-talet minns jag att den polske historikern och politikern Bronislaw Geremek sa, att Europaunionen förverkligas först när vi har lyckats förena Europas olika historieskrivningar. Reaktionerna på utställningen De l’Allemagne visar hur känslig och svår den processen är.
Sänt i Sveriges Radio OBS, P1, 10/6 2013
Läs mer om konst, historia, minne:
- Förintelsen i konsten – vilken moral krävs av konstnärer? >>>
- Minnen och historia – varför behöver vi minnas? >>>