Sofie Arfwidson – Paintings 2009-10

Sofie Arfwidson – Paintings 2009-10, katalog till Sofie Arfwidsons utställning på Tomarps kungsgård, september 2010.

Theresa Benér artikelförfattare: Sofie Arfwidson – en samtida, magisk surrealist

Läs hela texten här:

Sofie Arfwidson – en samtida, magisk surrealist

I Sofie Arfwidsons målning Outlaws möter vi fyra figurer som står och väntar. Deras trikåer antyder att de är gycklare, konstnärer och musikanter. De grovt övermålade ansiktena skapar en odefinierad mångtydighet i deras uttryck. Figurerna är kanske i beredskap för att ta plats på en av livets många scener, där de ska formulera sig själva i nya gestaltningar.

Konstnären är en ”outlaw”, en som står utanför det medvetna livets trygga laglydighet, och låter sig genomströmmas av de ostyriga myter, fiktioner, drömmar och impulser som ständigt målar upp och målar om en människa. Sofie Arfwidson underkastar sig som konstnär denna absoluta föränderlighet. Hon är en av dessa gycklare som lyhört och känsligt ställer sin gestaltningsförmåga i tjänst för de ogripbara krafter som strömmar genom våra liv.

I Sofie Arfwidsons föreställningsvärld är människan skapad av myt, färg och form. Identiteter och rollfigurer är under ständig omförhandling, som i en drömmarnas teater. Personernas kroppar kan vara ryggradslösa, flytande, svävande och symbiotiska med scenografi eller medspelare. Eller också bara antyds de av några otåligt energiska penseldrag, som färgsilhuetterna av två resenärer på väg ut mot en sol och ett öppet hav. Vi är varelser utan början och slut, tillfälliga formationer i en oavbrutet skiftande kultur och natur.

Därför är det också självklart för Sofie Arfwidson att komponera sina målningar med referenser till vitt skilda epoker, stilar, konstarter och erfarenheter. Surrealistiska situationer och expressionistiska vanföreställningar integreras med Hieronymus Bosch-inspirerade fantasivarelser och figurer som verkar vara på rymmen från nutida seriealbum, Gustave Dorés Bibel eller filmer av David Lynch och Tim Burton.

Konstnären doppar sin pensel i en modern, magisk surrealism och projicerar det kollektivt undermedvetna på duken. Hon upprättar i varje bild en egen mytologi och synliggör rättframt de osorterade, opolerade, förbjudna urkrafter som färgar våra varseblivningar av oss själva och omvärlden. Människa och vilddjur bor ofta i samma kropp, liksom skogen är besjälad, full av dramatisk vegetation och varulvar.

Genomgående i Sofie Arfwidsons bildvärld är denna teatralisering av tillvaron och den mänskliga erfarenheten. I åtskilliga målningar är teaterreferensen direkt, i form av masker som tagits av och kastats bort. Jag tolkar dem inte som spår efter ytliga eller tillgjorda rollekar. Snarare verkar de uttrycka att varje individ under ett liv agerar genom olika masker, som man efter hand lägger av sig, ungefär som en orm ömsar skinn.

I målningen Heroes sitter en man och en kvinna som två nakna kabaréartister på en scen, med masker spridda omkring sig. De verkar resignerade. Har de uttömt sig själva i sina maskspel för varandra? Eller har de lämnat sina sociala identiteter i scenens utkant för att naket gå in i sin privata teater? Jag tror inte att Sofie Arfwidson egentligen gör någon skillnad mellan mask och rollfigur, mellan den utåtriktade personan och ”det verkliga” jaget. Människan blir till någonstans i kontaktytan mellan dessa båda skikt, precis som målningens motiv rent fysiskt uppstår i mötet mellan olika lager av färg.

Theresa Benér
Copyright 2010