Une Flûte Enchantée - Peter Brook, efter Mozart, Bouffes du Nord, Paris hösten 2010

När den legendariske regissören Peter Brook, 85 år, tar sig an Mozarts Trollflöjten anger redan titeln, Une flûte enchantée, En trollflöjt, en avvikande tolkning. Tillsammans med kompositören Franck Krawczyk och dramaturgen Marie-Hélène Estienne har Peter Brook koncentrerat sagan till ett charmigt, intimt sångspel, varsamt ackompanjerat av Krawczyk vid en flygel. Ariorna är lågmält resonerande, medan körer, stora utspel och frimurarsymbolik har rensats bort.

Läsningen är mycket shakespearesk, med uppenbara paralleller till Stormen. Brook har infört en spelledare, William Nadylam, en fransk svart skådespelare som tidigare gjort Hamlet med Brook. Under ouvertyren lyfter han upp den magiska flöjten från golvet. Assisterad av den afrikanske skådespelaren Abdou Ouologuem styr Nadylam berättelsen, likt luftanden Ariel i Stormen. Han förser prins Tamino och fågelfångaren Papageno med flöjt och triangel som ska hjälpa dem i det farofyllda projektet att befria prinsessan Pamina. I varje scen ingriper Nadylam med magiska trick eller ironiska kommentarer till refrängernas omtagningar. Ett underbart inpass är då han med publiken fnissar åt den andlige ledaren Sarastros patriarkaliska sång att ”en man måste leda en kvinnas hjärta. Utan honom kan hon inte leva”. Därmed skapas ironisk distans och reflektion gentemot det kanoniska verket.

Sarastro, som tagit till sig Pamina från Nattens drottning, är som en Prosperogestalt. Han står för visdom, försoning och balans med livets destruktiva krafter symboliserade av Nattens drottning och den Caliban-brutale tjänaren Monostatos. Patrick Bolleire är mild, faderlig och sjunger med ljus bas om ”dessa heliga väggar där man älskar sin nästa och förlåter sin fiende”. Han pekar runt i Bouffes du Nords atmosfärrika rum och hyllar teaterkonstens sekulariserade andlighet, helt i enlighet med Peter Brooks avmystifierande estetik.

Det unga paret, Pamina och Tamino, är som Prosperos dotter Miranda och prins Ferdinand. Antonio Figueroa har en ljus, ung timbre, nästan som en kontratenor, vilket understryker Taminos naiva renhet, som beskyddar honom när han genomgår prövningar. Den blonda Agnieszka Slawinska uppenbarar sig som en Miranda/Ofelia/Cordelia, god, uppriktig och klok. Peter Brook intresserar sig för personligheter med tydlig scennärvaro snarare än virtuosa röster.

Och i hans shakespeareska regi blir Papageno (Virgile Frannais) gycklare och tokstolle. Redan när Papageno presenterar sig för prins Tamino sjunger han en strof på ”Der Vogelfänger bin ich ja”, vilket får Tamino att bryta in: ”Va? Är det du? Med den låten?” Och så sjunger han med. Frannais spelar leende med full publikkontakt, och duetten när han möter sin Papagena är lustfyllt burlesk.

Nästan 30 år efter den banbrytande Carmen lyckas Peter Brook sålunda på nytt skala fram essensen i ett stort operaverk. Hans lättsamma, varma tilltal och Franck Krawczyks lyhörda transponering är kongeniala med Mozart och framhäver vitaliteten i denna odödliga repertoarklassiker.

Une Flûte Enchantée

Bouffes du Nord, Paris

Text/Musik: Peter Brook, Frank Krawczyk, Marie-Hélène Estienne, fritt bearbetat efter WA Mozart och E Schikaneder. Regi: Peter Brook. Medv: Antonio Figueroa, Agnieszka Slawinska, Virgile Frannais, Leila Benhamza, Patrick Bolleire m fl

Une Flûte enchantée spelas på Bouffes du Nord i Paris t o m 31/12. Under 2011 går den på internationell turné till bl a London och New York

Publicerad SvD 26/11 2010

Läs mer om Peter Brook här:

• Peter Brooks teaterkonst
• Peter Brook - en resenär genom teaterkonsten
• Paristeater: Lars Noréns Pur och Shakespeares Sonetter i regi av Peter Brook
• Peter Brook får det internationella Ibsenpriset 2008
• Paris - en internationell knutpunkt för nydanande teater och scenkonst
• Världsteater i Paris - Ariane Mnouchkines Tambours sur la digue, Peter Brooks Le costume