Paris - en internationell knutpunkt för nydanande teater och scenkonst

London framstår för många som Europas självklara teaterhuvudstad. Där föds och spelas en imponerande mängd välskriven, ny dramatik och där finns världens kanske bästa skådespelare. Mera sällan talas det om vilken central roll Paris har för hela världens teaterkonst. Paris har inte bara ett väsentligt större teaterutbud än London, med minst 150 föreställningar varje kväll. Paris är framför allt en knutpunkt för de framstående internationella scenkonstnärer som söker förnya eller fördjupa teaterns uttrycksformer och relationer till publiken. Ofta förefaller ju teater vara en utpräglat inhemsk konstform, där man med specifika koder och språk förväntas vända sig till en lokal publik. Men parisarna visar en ovanlig öppenhet inför teater som spelas på främmande språk eller som satts upp av utländska regissörer och ensembler med rötter i andra kulturer. En typisk höstkväll skulle man i Paris kunna välja mellan nya uppsättningar av britten Peter Brook, argentinaren Jorge Lavelli, algeriern Slimane Benaissa, ryssen Lev Dodin, en internationell operaproduktion av Robert Wilson, eller gästspel med allt från kinesisk experimentteater till polsk fars. I Paris finns en bred medelklasspublik, som gärna låter sig utmanas av okonventionella gestaltningar, eftersom man ändå i teatern söker experiment, poesi och visuell fantasi snarare än en självbespegling i raka historier.

Det finns en del texter som dokumenterar enskilda utländska teatermäns och nationsgruppers arbete i Paris och belyser deras inflytande på teatern i konstnärernas respektive hemländer. I den nyutkomna boken ”The Paris Jigsaw – Internationalism and the city’s stages” (Manchester Univ Press, 2002) kommer för första gången en samlad översikt som skildrar en större mosaik av det internationella teaterlivet i Paris och för en diskussion om hur detta de senaste 20-30 åren påverkat teaterkonsten i stort. David Bradby och Maria M. Delgado, professor respektive lektor i drama och teater vid University of London, är huvudredaktörer för denna volym, som rymmer essäer av ett 20-tal franska, brittiska och amerikanska teatervetare samt intervjuer med några av de mest erfarna utländska teaterutövarna i Paris. ”The Paris Jigsaw” kompletteras av en intressant tidigare antologi i samma serie, ”In contact with the Gods? – Directors talk theatre” (red Maria M. Delgado & Paul Heritage, Manchester 1996) där flera av de mest namnkunniga regissörerna – bland annat Peter Brook, Ariane Mnouchkine, Peter Sellars, Giorgio Strehler, Robert Wilson – talar om sina erfarenheter av att arbeta med internationell teater.

I ”The Paris Jigsaw” framstår Paris som en oerhört dynamisk och gränsöverskridande teatermetropol. Boken informerar nyanserat om en imponerande mängd stilbildande regissörer, teaterledare och grupper från hela världen som på olika sätt har kopplingar till Paris. I varje avsnitt försöker man belysa på vad sätt de teatrala uttrycken har påverkats av att konstnärerna arbetar utanför sina egna kulturer och språk. Finns det månne något ”universellt” teaterspråk? Man får konkret inblick i hur konstnärliga processer utvecklas i internationella grupper. Boken visar också hur betydelsefull den aktiva franska kulturpolitiken är för att ge teatermän och grupper resurser som hjälper dem etablera en internationell konstnärlig status.

De internationella teaterutövarna i Paris kan grovt indelas i fyra kategorier: starka konstnärspersonligheter, ”exilkonstnärer” och festivalfavoriter. Den fjärde kategorin utgörs av elever från Jacques Lecoqs Ecole Internationale de Théâtre. De har kommit från hela världen till Paris och sedan i sina hemländer utvecklat det vi allmänt kallar ”fysisk teater”. Den bygger på Lecoqs idéer om ”den poetiska kroppen” och innebär att skådespelaren är ständigt skapande och söker göra poetiska former av verkligheten. Lecoqs pedagogik har fått internationell spridning bland annat genom Theatre de Complicite, Footsbarn Theatre, Linus Tunström, Luc Bondy, Ariane Mnouchkine och en rad katalanska grupper såsom Els Joglars och Els Comediants.

Bland starka utländska konstnärspersonligheter finns Peter Brook och hans mångkulturella grupp Centre International de Créations Théâtrales, och Ariane Mnouchkine (hon är franskfödd men av rysk far och brittisk mor), vars Théâtre du Soleil har medlemmar från ett 15-tal länder. Brook och Mnouchkine har båda inspirerats av fjärran kulturer men gått olika vägar för att söka universella teatrala språk. Brook skalar av ornament, klichéer och kulturella koder för att genom skådespelarnas kroppar och innersta tystnad upprätta en intim, utforskande kommunikation, bortom sociala och kulturella identiteter. Mnouchkine gör i stället visuellt överdådiga föreställningar, hon blandar och leker med olika kulturers estetiska tecken och uttryck i syfte att skapa distanseringseffekter som tydliggör våra egna konflikter och svagheter. CICT:s och Soleils arbetssätt, med studieresor och långa, teatralt laborerande repetitionsperioder kring stora projekt av episk karaktär (t ex Mahabharata respektive Atriderna eller revolutionsdramerna 1789 och 1793) har haft stort inflytande på gruppteaterrörelsen i Europa. Medan Brook oupphörligt borrar sig in i lågmälda teatrala meditationer har Mnouchkine och Soleil ett politiskt engagemang, som dels tillämpas i gruppens organisation och i publikkontakterna, dels i solidaritetsaktioner med teaterfolk i andra delar av världen med begränsad yttrandefrihet. Genom detta politiska arbete har Soleil fått unika kontakter med teaterkonstnärer från andra kulturer (t ex Tibet och Indonesien), som i långa perioder inbjuds att komma och verka med gruppen i Paris. Både Brook och Mnouchkine har kunnat utveckla sina experiment tack vare statliga och kommunala bidrag. Peter Brook har ofta framhållit att han valde Paris eftersom en sådan uppbackning av individer och deras konstnärliga projekt vore otänkbar i Storbritannien. I Frankrike däremot är teater i allmänhet organiserad hierarkiskt omkring regissören, både konstnärligt och administrativt. Detta är en väsentlig förklaring till att enskilda utländska regissörer och teaterledare kan få offentligt stöd i Paris.

Peter Brook är inte alls någon förkämpe för en ”internationalism” inom teatern. Han tror vi behöver kulturella dofter och särarter, men i sitt arbete kategoriserar han aldrig sina medarbetare utifrån deras ursprung utan försöker bara vara lyhörd för de personliga egenarter som ger näring åt den konstnärliga processen. Brook får medhåll av Lluis Pasqual, som när han blev chef för Théâtre de l’Europe 1990 uttryckligen avvisade tankar på att där presentera något slags sameuropeisk teater. Tvärtom lät han varje säsong gå i enskilda nationers tecken, för att visa bredden inom varje land och för att ”låta publiken höra andra språks tonfall och sätt att andas och se andra sätt att gestikulera än det egna”. En som däremot beskyllts för att stundtals gå på tomgång i sin egen universella estetik är amerikanen Robert Wilson. Robert Wilson hävdar själv i ”In contact with the Gods?” att hans hemmalandskap i Texas är närvarande i allt han gör. Ändå har han inte nått fram till sin amerikanska publik utan förblir en outsider. Wilson fick sitt internationella genombrott vid teaterfestivalen i Nancy 1971 och blev sedan snabbt en kultregissör för Parispubliken. Även Peter Sellars har fått en respons i Paris som han aldrig uppnått i USA, trots att Sellars teman och operatolkningar nästan helt är relaterade till nutida amerikansk samhällsdebatt. Både Wilson och Sellars är exempel på hur Paris festivaler och teatrar går ut för att söka upp och inbjuda avantgardeteater och udda utmanare, hellre än att ha välsvarvade program med ”officiell” konst från andra länder. Inom Festival d’Automne har denna princip drivits så långt att man i Paris fått vissa utländska festivalfavoriter, som inte alls är representativa för teaterkonsten i respektive hemländer och aldrig riktigt lyckas slå rot där. I fallet Robert Wilson ser man hur han på sätt och vis har drivits att institutionalisera sin rotlösa estetik. När han inbjuds att gästregissera vill medarbetare och publik se mera ”Wilson”, dvs en abstrakt, utsökt skönhet. Risken är att hans vackra scenbilder alltmer töms på mening eftersom han aldrig får möjlighet att fokusera dem i ett direkt tilltal gentemot en specifik publik.

De utländska teaterkonstnärerna i Paris är särskilt beroende av att kritikerna förstår deras arbete och kan förankra det intellektuellt hos publiken. Detta sker också, särskilt i tidningar som Libération och Le Monde, där man fortfarande avsätter helsidor åt att driva offentliga samtal om regissörers estetiska val. På så sätt isoleras inte utländska gästspel som tillfällig underhållning för en invigd teaterelit. I Paris är de snarare en bärande del av det lokala teaterlivet, nödvändiga för att teaterkonsten inte ska stagnera. ”The Paris Jigsaw”, som ju egentligen borde ha tillkommit på franskt initiativ, fördjupar den konstnärliga diskussionen och ger en närmast komplett bild av Paris internationella teaterlandskap. Boken utgår från ett citat av Peter Brook: ”Varje kultur uttrycker en bit av vår inre atlas; den fullständiga sanningen om människan är världsomspännande, och teatern är den plats där pusselbitarna kan läggas samman.”

Publicerad Under strecket SvD juli 2002