Paristeater: Lars Noréns Pur och Shakespeares Sonetter i regi av Peter Brook

Lars Norén har haft premiär i Paris på pjäsen Pur (Ren), omskriven och iscensatt av Norén själv för Comédie-Francaise. Samtidigt presenterar den hyllade veteranen Peter Brook Shakespeares sonetter i en ny, intim uppsättning på Bouffes du Nord.

Båda dessa föreställningar har ett minimalistiskt, skört scenspråk och handlar om kärlek, tid, liv och död. Men trots de strukturella likheterna skiljer de sig radikalt i synen på kärlekens relation till tiden.

I Pur har Lars Norén arbetat tätt med fyra skådespelare på Comédie-Francaise: Catherine Sauval, Christian Cloarec, Francoise Gillard och Alexandre Pavloff. De är namnlösa par, två äldre, två yngre. Det äldre håller på att flytta ut ur en lägenhet, medan det yngre paret ska flytta in. Norén arbetar precis som med Terminalpjäserna för Riksteatern, dvs han låter det äldre och yngre paret spegla varandra. Dessutom ger han dem en visuell resonans genom att mångfaldiga dem i videoprojiceringar på en halvtransparent fondvägg.

De fyra skådespelarna arbetar återhållet med orden i ett vitt, nästan tomt rum. Talar inte nödvändigtvis direkt till varandra. Man förstår snart att de yngre är samma som de äldre, att de minnen och tidsplan som bor i en människa här möts. Paret har flyttat in i lägenheten när de skulle ha barn. Pjäsen skildrar den gravida kvinnans rädsla att mista sin identitet och det handlar om deras sorg när sonen senare tog livet av sig. Om deras separation. Iscensättningen är elegant, avskalad och stramt lågmäld. Den är uppdelad i tre satser, som kammarmusik, varav den sista återger motivet helt i mim till en stråkkvartett av Schubert. Texten har korta kontrapunktiska meningar som får en distinkt musikalitet på franska. Det påminner mycket om Nathalie Sarrautes pjästexter. Lars Norén förklarar i programmet hur han sökt sig till ett dramatiskt skelett för att frilägga den existentiella situationen i scenens tomma rum.

Norén har i sin omtalade Dagbok uttryckt reservationer gentemot Peter Brooks teaterkonst. Ändå genomgår han en utveckling som liknar Brooks, i detta att söka sig till teaterns essens, att uppenbara den nollpunkt där skådespeleriet (och livet) föds, innan det klär sig i språk, former och konventioner som är kulturellt präglade och begränsande.

84-årige Peter Brook har i åratal reducerat så långt det går, senast med Samuel Becketts Fragments, som turnerat ett par år. Nu sjösätts en ny produktion, Love is my sin, framförd på engelska av Brooks hustru Natasha Parry och den mångårige Brookmedarbetaren Bruce Myers (som blivit för Peter Brook vad Erland Josephson var för Ingmar Bergman).

I det slitna gamla teaterrummet på Bouffes du Nord står några enkla stolar och pallar, i omålat trä. På golvet en stor orientalisk matta. Natasha Parry och Bruce Myers kommer in, åtföljda av musikern Franck Krawczyk, som ömsom spelar lågmält dragspel, ömsom korta pianointermezzon.

Av Shakespeares 154 sonetter har Peter Brook valt ut 29 stycken, som arrangerats dramaturgiskt i fyra sektioner: Uppslukande tid, Separation, Svartsjuka, Besegrad tid. De speglar ett arketypiskt förlopp i kärlekens teater och framförs av kvinnan och mannen var för sig, ibland i dialog där de vänder sig till varandra.

Även här har orden en fysisk musikalitet. Skådespelarna smakar på orden och upptäckter sig själva genom poesin. Hos Shakespeare diskuteras tiden, tilliten och dödens betydelse för kärleken, men just dessa jordiska begränsningar ger kärleken en absolut mening. Shakespeare har en okuvlig tro på diktens levande kraft. ”My love shall in my verse ever live young”, skriver han.

Detta står i motsättning till Lars Norén, som placerar kärleken i tiden, det finns inget hopp om något som går bortom individernas liv. Därför fångas hans gestalter i en kamp om mening inom ramen för en livstid. Hos Shakespeare och Brook är kärleken en kraft som besjälar oss när vi möter den, men den tar inte slut med våra liv: ”Love’s not Time’s fool”. Därför är döden och separationen inte heller något hot för den som levt i kärlek.

Publicerad SvD april 2009

Mer om Peter Brook:

Paristeater: Lars Noréns Pur och Shakespeares Sonetter i regi av Peter Brook

Senaste inlägg

Kategorier