DESH – av och med Akram Khan, Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Den stora scenen i Skuespilhuset ligger i tyst mörker. Silhuetten av en man med tänd lykta i handen rör sig till en punkt längst fram i mitten. Där sticker en liten oansenlig blomma upp ur en förhöjning i scengolvet. Blomman pryder en grav, ett hemland, rötter och ursprung, det som här kort och gott kallas desh.

Mannen som besöker graven är koreografen och dansaren Akram Khan, och han ska under den 85 minuter långa soloföreställningen återvända flera gånger till denna plats på scenen. Möta det ursprung som lever och växer i honom, som ständigt ska påminna honom om att han också hör till i ett annanstans, som inte riktigt går att formulera, förstå eller kontrollera.

Mannen griper en slägga och börjar slå på den lilla ynkliga växten. Tungt, rytmiskt, med en metallisk efterklang, försöker han banka sig loss från dess sköra, insisterande närvaro. Slagljuden förstärks i rummet och blir ett med tonsättaren Jocelyn Pooks Metallic Sonata, ett musikaliskt landskap av trafikljud och gatumyller i Bangladesh. Här vinglar den unge mannen ut, hukar, hoppar, springer, värjer sig och söker sig framåt i tillvaron. Efterhand finner han ett rytmiskt gung, koordinerar sig själv i det manuella arbetets monotona gester. Akram Khan använder hela scenen, kastar sig ut i samspel med Michael Hulls föränderliga ljusdesign.

Och vips blir den unge mannen en annan. På toppen av sin kala hjässa har han målat ögon, näsa, mun, och nu lutar han sig framåt mot publiken och använder sitt huvud som vore det en docka. Är det fadern, eller en bybo i Bangladesh? Hur som helst är det en kock, som i denna naivistiska figuration påminner om en levande huvudfoting. Han viftar med armarna och berättar på bengaliskt färgad engelska om desh för den identitetssökande dansaren.

Det är inte bara ett virtuost nummer, där Khan gör sin kropp till en marionett – utan han frammanar den andre i sig själv. Denna föreställning handlar om hur en individ integrerar sin fars historia, eller minnena av kocken i byn, i den kropp, erfarenhet och globala nutidskonst han själv söker konstruera. I varje scen uttrycker hans gester och koreografi en mångfald av sociokulturella impulser som tecknar en mångfald av identiteter.

Akram Khans scenpersona rymmer inte bara den dubbla tillhörigheten i brittisk och indo-pakistansk kultur. Khan har i hela sitt konstnärskap integrerat den klassiska indiska kathakdansen med modern europeisk dans. Men här vidgar han begreppen till att handla om relationerna far-son, individcentrerad urban kultur kontra traditionell gemenskap på landet, global populärkultur kontra sagor och myter. Bortom frågorna om hur man förhåller sig till sina dubbla kulturella ursprung tar Akram Khan poetiskt och personligt upp hur en identitet tar form i en människa.

I några scener berättar och dansar scenjaget sagor för sin lilla flicka (hon svarar i en inspelad röst). Här vidgas scenen med magnifika animationer av skogar och vatten som projiceras på en slöja. Khan agerar med dessa animationer. Vid andra tillfällen har den visuelle designern Tim Yip skapat projiceringar av arga folkmassor i demonstration för ett självständigt Bangladesh (1971), eller kraftfulla monsunregn som både ger näring åt eller riskerar förinta den unga staten.

Akram Khan rör sig med en intensiv närvaro in och ut i situationer av myter, familjeskrönor, politiska konflikter, krig och kringresande konstnärsliv. Hans kropp har en lika självklar beredskap till tuff kampsport som till svävande poesi. Jocelyn Pooks musik och ljudmiljöer växlar lyhört mellan utmaningar, uppbrott, längtan och nostalgi.

I en av de subtilt känslostarka scenerna vill Khan lära den lilla flickan att tala bangla: då dämpas ljuset och mannen blir till en tidlös silhuett i en blå värld där hans bara fötter stampar hemtamt i kathakdansens speciella rytmer. Kathak betyder för övrigt ”att berätta en historia”.

Ständigt återvänder han till den lilla ynkliga blomman och jorden som rymmer både förfäder och historier. Vid gravplatsen/hemlandet finner den vuxne mannen en indisk långskjorta, som han till sist är mogen att våga ikläda sig. I en telefonsvarare hörs fadern, som på bengaliskt bruten engelska säger att han nu köpt ett stycke mark, som sonen är välkommen att ta över och bruka.

Med soloverket DESH har Akram Khan plöjt in denna mark i sin scenkonst. Den ger honom tyngdkraft och volym, samtidigt som den tillåter honom att flyga ut i andra världar. En mångdimensionell föreställning som denna visar att dansen kanske bättre än någon annan konstart lyckas gestalta individens resa genom alla de färger, berättelser och erfarenhetsskikt som myllrar inom den moderna människan.

DESH

Regi, koreografi och medverkande: Akram Khan

Gästspel Det Kongelige Teater, Skuespilhuset, 5/6 2013

Visuell design: Tim Yip. Tonsättare: Jocelyn Pook. Ljusdesign: Michael Hulls. Text: Karthika Nair, PolarBear och Akram Khan

Foto, DESH, Richard Houghton

Se turnéschema på www.akramkhancompany.net >>>

Text publicerad exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Akram Khan:

• Giant Steps – Den Kongelige Ballet med Wayne McGregor, Jiri Kyliàn och Akram Khan >>>
• in-i – dansteaterverk av och med Akram Khan och Juliette Binoche, National Theatre, London >>>