teaterkritik - kulturproduktion

Marius von Mayenburg - Skimmer (Augenlicht), Malmö stadsteater

Husdramatikern på Schaubühne i Berlin, den 37-årige Marius von Mayenburg, har de senaste åren blivit en favorit på europeiska scener. Han skriver rappa, absurda pjäser, som förlitar sig på den medievana samtidspublikens snabba associationer. Mayenburg upprättar en osäkerhet kring rollfigurer och gör tvära kast i tid och rum, ibland mitt i en replik.

Avsikten med hans obeständiga rollspel är att ifrågasätta våra identiteter och sociala koder. Mayenburg belyser hur oreflekterat vi etablerar ordning och trygghet genom att förlita oss på godtyckliga värderingar av vad som är normalt eller oacceptabelt. Han undersöker allt från utseendeideal (som i Dramatenaktuella Den fule) till förtryck och perversioner i kärnfamiljer.

I Skimmer (original Augenlicht), som nu haft premiär i Malmö, möter vi en änkling, Walter, som på många sätt motsvarar klichén av en helrubbad psykopat. Efter sin hustrus död har han barrikaderat sig och sin blinda dotter i en lägenhet där han tvångsmässigt bevarar en fiktion av hustruns närvaro. Pjäsen bryter sig stegvis in i Walters psyke och visar att den abnorma situationen grundas i en delvis rationell logik. Göran Dyrssen tar tag i rollen med en fördomsfri pragmatism. Hans sakliga gestaltning visar Walters paranoida försvar som extrema överlevnadsstrategier mot en outhärdlig känsla av hjälplöshet.

Walter provoceras att upptäcka sig själv av det oförvägna hembiträdet Julia, som i Birte Heribertsons klarsynta tolkning blir publikens representant på scenen. Trots att hon är skräckslagen av den mystiskt morbida stämningen och alla förbud i Walters hem, söker hon reda på vad han döljer. Med viss lättnad andas man ut varje gång hon fått en ”normal” förklaring på hans egenheter. Till exempel att han har kvar den döda hustruns otvättade klänning, sprutar hennes parfym och aldrig öppnar fönster, för att ha kvar hennes dofter. Men så fort vi fått klarhet i något skapar Mayenburg nya, obegripliga avgrunder. Varför klär Walter ut sig i fruns klänning? Vem har han inlåst i det förbjudna rummet? Vad har hänt med dottern, som Josefin Iziamo utmejslar i ett starkt porträtt av otillgänglig personlighetsstörning?

Scenografen Sven Haraldsson har byggt upp en spartansk hemmiljö där man likt figurerna känner sig instängd på en grund scenyta, där väggarna belamrats med illa hopfogade spånplattor. Hugo Hansén håller spelet i ett stramt grepp som pendlar perfekt mellan avspänd vardaglighet, samförstånd och plötsliga utspel av hot eller uppbrott.

På denna osäkra grund lever Marius von Mayenburgs text. Som åskådare utgår man från ett främlingskap gentemot figurerna. Men i takt med att man förstår deras rollspel och ritualer reser sig andra murar – mot världen utanför. Med vilken rätt kan vi kalla Walters isolerade, fiktiva liv för sinnessjukt? Blir hans handikappade dotter bättre om hon räddas? Det tydliggörs att även det ”normala” livet bygger på människors förmåga att tolka och anpassa sig till överenskomna fiktioner av ordning. I dessa finns ett skimmer, ett bländverk, som vi kallar trygghet.

Malmö stadsteater, Intiman. Text: Marius von Mayenburg, övers Magnus Lindman. Regi: Hugo Hansén. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Medv: Göran Dyrssen, Birte Heribertson och Josefin Iziamo

Publicerad SvD mars 2009