Elektra revisited av Jörgen Dahlqvist - Teatr Weimar

Det börjar med en karikatyr. Syskonen Elektra och Orestes tittar på sin hemmagjorda, expressionistiska skräckfilm där de iförda peruker och groteskt smink iscensätter familjens grundtrauma. Agamemnon hem, bullrig, Klytaimestra i ozelotjacka, sur. Svartsjukescen, motorsågen fram och blodbad. Överlevande är Klytaimestra och hennes älskare Aighistos.

Detta är Elektras och Orestes bild av de vuxnas värld. Förutom krig förstås. Nu sitter de i den evinnerliga gillestugan, utlämnade till sina förvirrade begrepp om liv, våld och död, inspirerade än av Tarantinos gladmassakrer, än av Spielbergs kommersiellt kalkylerade godhets-schmalz. De förbereder Mordet, den kompromisslösa blodsutgjutelse som en gång för alla ska rensa upp och göra dem rena, ge dem en chans att börja etablera ett eget minne, en egen diskurs för sina liv.

Linda Ritzén och Rafael Pettersson är som syskonparet Elektra-Orestes i allt väsentligt nutida: hon en narcissistiskt störd tonårstjej med moderätt kortklänning, slampig makeup och svarta kängor. Han med utfestad tom blick, orakad och enorma svartblå skuggor under ögonen. De pumpar upp varandra inför dådet de planerat mot modern och styvfadern.

Elektra är den mest fanatiska, provocerar Orestes som en Lady Macbeth när han tvekar. Han snurrar oroligt omkring i rummet, gör hatiska utfall mot överflödssamhället: Gucci, Prada, plasma-tv, Ericsson, Nokia, Porsche – ”Ni har allt! Men det räcker inte!”, ryter han ut i publiken, riktad åt en tänkt kamera som spelar in deras hämndarior mot en samtid som är ur led. De kysser varandra incestuöst, för att känna något, och faller sedan ner i en mycket lång tystnad.

Jörgen Dahlqvist lyckas perfekt balansera Linda Ritzén och Rafael Pettersson i dessa svåra rytmskiften, utan att anspänningen går förlorad. Skådespelarna har ett fruktansvärt starkt samspel, där de driver fram varandra i figurernas delade desperation och ändå markerar individernas ångestfyllda ensamhet. Precis som i tidigare pjäser och hörspel utvidgar och utforskar Jörgen Dahlqvist de situationer som föregår fasansfulla våldshandlingar, de må vara mytiska mord eller aktuella terroristattentat. Orden används både till att hålla igen, kanske resonera sig bort, och till att driva fram akten när handen tvekar.

Själva mordscenen på Aighistos genomförs också med säker distans. Scenen sänks i halvmörker och vi hör den som ett uppläst hörspel av en mansröst, med pappersprassel och allt. Sedan kommer en grå pälsjacka att leva ett eget liv på scenen, likt en andra hud omkring de kroppar som blir språkrör för en officiellt friserad familjehistoria.

Teatr Weimar lyckas alltid gå bakom de där tillrättalagda versionerna av vem vi är. Klarsynt och sansat går de ner i tillvarons mest kaotiska källarrum, lyser upp och frågar vem som är där och varför. Utan att döma, bara för att få veta lite mer.

Teatr Weimar, Malmö

Text, regi: Jörgen Dahlqvist

Scenbild: Marcus Råberg. Ljus, video: Johan Bergman. Medv: Linda Ritzén och Rafael Pettersson

Publicerad SvD oktober 2007