Teaterfestivalen i Avignon 2012: I – Simon McBurney, William Kentridge, Sophie Calle

– Vi lever hela tiden i fiktioner som grundas på andra fiktioner – vad är egentligen sant? frågar sig McBurney på en presskonferens.

Avignonfestivalen är i sig själv som ett fiktivt rum, konstruerat av ekonomiska, politiska och poetiska dramaturgier. Med över 1 100 produktioner, fördelade på In- och Off-program, suger staden in hundratusentals åskådare i ett laddat energifält, där konst och verklighet tycks sammansmälta.

Simon McBurney betecknar huvudfestivalen som en kreativ plats. Den skiljer sig från andra festivaler, som han anser har blivit snabbköp för scenkonst, där man konsumerar scenprodukter med starka varumärken. McBurney har lockat hit konstnärliga själsfränder, bland annat William Kentridge, John Berger, Christoph Marthaler och Katie Mitchell, som likt honom själv är intresserade av utforskande konstnärliga processer.

Men Avignons attraktiva treveckorsprogram erbjuder också verk av kringresande festivalfavoriter som Thomas Ostermeier, Jérôme Bel, Romeo Castellucci, Sidi Larbi Cherkaoui – och i år vi har för en gångs skull svensk medverkan, i form av Institutets/Nya Rampens Conte d’Amour.

Simon McBurney och hans grupp Complicite har satt den konstnärliga ribban högt med Mästaren och Margarita, som spelas på Påvepalatsets enorma utomhusscen. I en accelererande rytm, med ett myller av sceniska och tekniska infall, framställer Complicite Bulgakovs komplexa roman, som avsiktligt skrevs med mångtydiga, drömlika sekvenser för att komma undan Stalins censur. McBurney tar fasta på det hallucinatoriska i texten och skapar flera simultana medvetandelager för att skildra hur godtyckligt vi fastställer vissa fiktioner som kollektiv sanning. Scenen är öppen och genomgår oavbrutna förvandlingar genom videoprojiceringar, ljudeffekter och ett virtuost fysiskt gruppspel, som är Complicites signum.

Konstnären William Kentridge, som inledde Avignonfestivalen med sitt originella musikteaterverk Refuse the Hour (Motstå tiden), söker sig också till det osäkra, instabila. Han framträder själv som berättare i en kabarélik iscensättning med musiker, dansare och sångare från Sydafrika och Europa. Verket, med musik av Philip Miller, är en meditation över tiden och dess oavlåtliga gång framåt. I sånger, animationer och rytmiska spel gestaltas tiden – eller tiderna, för sydafrikanske Kentridge utforskar hur européerna redan på 1800-talet tog makten över att reglera världens tid, styra andras rytm och andning. Den synkroniserade tiden, som utgår från Greenwich och innebar att andra delar av världen fick förskjuta sin reella tid för att passa in, blev del av ett kolonialt herravälde.

Refuse the Hour testar i bild, sång och ord idén att köra tiden baklänges. Kentridge leker med begrepp som unremember, undo, unsay. I hans poetiska värld får det även en politisk laddning att föreställa sig hur skeenden skulle kunna göras ogjorda. Föreställningen slutar med en skuggparad, som skildrar människor i bojor och andra i fri rörelse. Tänk om det minnet hade kunnat spelas baklänges till en nollpunkt där det aldrig hänt?

William Kentridge har också en utställning på festivalen, Da Capo, där han i filminstallationer undersöker temat med tid. Dessutom har Avignonfestivalen inbjudit konstnären Sophie Calle, som gjort en gripande installation över sin mors död. Utställningen Rachel, Monique presenteras i Celestins-kyrkan från 1300-talet och har i centrum en elva minuter lång film som i närbild följer den sovande moderns övergång från liv till död.

Sophie Calle medverkar genom att varje dag sitta i en nisch och läsa högt ur moderns dagböcker, som hon själv upptäcker nu, medan hon läser. Installationen består annars av en rad objekt och bilder som kopplas till mikroberättelser med tankar och underfundiga iakttagelser, typiska för Calle. Ur detta sorgearbete skapar Sophie Calle ett slags fiktion, som får Rachel, Monique att bli en representant för alla döda mödrar – och konstnären själv en av många döttrar som tvingas omformulera sig själva inför den förlusten.

Publicerad SvD 14/7 2012

• A Dog's Heart - opera av Alexander Raskatov/Simon Mc Burney med Complicite, ENO London >>>

Läs mer om Avignonfestivalen 2012

• Teaterfestivalen i Avignon 2012: II – John Berger, Katie Mitchell, Christophe Honoré, Christoph Marthaler >>>
• Bildkonst möter scenkonst – hur konstnärer som William Kentridge, Rabih Mroué och Sophie Calle agerar i scen- och bildkonst >>>