Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen

Den franske scenkonstnären Joël Pommerats senaste uppsättning, La Réunification des deux Corées (Nord- och Sydkoreas återförening), inleds med en situation hämtad ur Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. En ensam kvinna står i ena änden av en mörk, avlång scen. Hon säger att hon nu måste avsluta sitt äktenskap, och när en anonym terapeutröst frågar varför, förklarar kvinnan att hon och hennes man aldrig har älskat varandra. Allt har fungerat i samförstånd, barnen har blivit vuxna och flyttat – men med maken har hon aldrig fått uppleva vad det är att älska en annan människa. Kvinnan lämnar scenen och går ut i ett kompakt mörker, i en avgrund av ovisshet. Men kanske ska hon där få möta den förvandlande kraft som kärlek är.

Spelplatsen löper mellan två åskådarläktare, där scenografin formas av Eric Soyers raffinerade skugg- och ljusdesign med intrikata golvmönster, och där atmosfären förtätas i ständigt varierande ljudbilder. Pommerat utgår alltid i sitt skapande från en mörk, tom spelplats. De spelade scenerna kringgärdas av kompakta blackouter, och Soyer lägger ett vagt ljus, ibland gråzoner, på de agerande, vilket förmedlar känslan av att individen formulerar sig själv i en fiktion på en högst tillfällig, skör spelplats. Livet och relationerna till andra är resultat av isolerade överenskommelser. Minnen och känslomässiga projiceringar utövar olika kraft på parterna i en relation och är i ständig omförhandling.

Man kan tolka La Réunification des deux Corées som en bild också av de större sociala och politiska förbund som diktas fram och förändras kollektivt. Europa är ett sådant, där motstridiga nationella drömmar och historieskrivningar mer eller mindre följsamt samordnas mot gemensamma mål. Det är ingen slump att Pommerat med sitt kompani Louis Brouillard har gjort denna produktion till Odéon-Théâtre de l’Europe, som del av EU-projektet Cities on Stage. Rollgestalternas konflikter och utmaningar har en allmängiltighet för européer i dag. Uppsättningen ska turnera, bland annat i maj till Folkteatern i Göteborg, en av de sex teatrar som deltar i detta projekt. Lars Noréns Fragmente i regi av Sofia Jupither ska i sin tur spelas på Odéon i Paris samt i Bryssel, Madrid och rumänska Sibiu. Cities on Stage pågår 2011-16 och rymmer utöver samproduktioner och gästspel diverse utbyten i workshops mellan de medverkande teatrarna. Syftet är att skapa dialog och nya verk till en repertoar som scenkonstnärligt ska undersöka den europeiska staden och dess invånare. Cities on Stage är ett av flera EU-finansierade nätverk som kontinuerligt uppstår för att underlätta internationella samproduktioner av scenkonst i Europa. Mitos 21 (där den svenske teaterchefen Staffan Valdemar Holm på Düsseldorfer Schauspielhaus är ordförande), Union des théâtres de l’Europe, etablerad 1990, och projektet Prospero (2008-12) är namn på andra organ som praktiskt och konkret stärker samverkan, inte bara mellan stora institutioner utan också regionteatrar och enskilda scenkonstkollektiv.

Utifrån all den scenkonst som produceras med internationellt sammansatta team och olika länders publik som målgrupp kan man fråga sig vad för slags dramatik och scenspråk som faktiskt också fungerar över gränserna. Lars Norén är ett intressant exempel på hur det kan variera. I Storbritannien betraktas hans pjäser som tråkiga och utdraget ältande. Förutom britternas svårigheter att möta Noréns allvar, bryter speltiden på hans pjäser emot de 90-120 minuter som numera är standard för brittisk samtidsteater. I Tyskland finns däremot en lyhördhet för Noréns ständigt ifrågasättande och kompromisslösa rollgestalter, som utkämpar sina existentiella problem och skuldkomplex mot varandra. Stockholmspubliken kunde på Bergmanfestivalen förra året se exempel på detta med Schaubühnechefen Thomas Ostermeiers tolkning av Demoner. Ostermeier tog för övrigt tidigt upp samtliga verk av den brittiska dramatikern Sarah Kane (1971-99), som med sina våldsamma metaforer och sitt poetiskt mångtydiga språk dock aldrig fått fäste i hemlandet. På Schabühne ligger de på den fasta repertoaren.

Lars Norén har alltsedan början av 90-talet varit viktig även i Frankrike. Mest spelade är hans relationsdramer, där obekväma sanningar och sarkasmer slungas mellan närstående som konfliktfyllt söker frigöra sig genom varandra. Noréns utforskning av språket som både maktredskap och fängelse i individens kamp för självförverkligande har tydlig relevans i fransk kultur.

En av de franska regissörer som har kommit Lars Norén närmast är Jean-Louis Martinelli, chef för Amandiersteatern i Parisförorten Nanterre. Han har satt upp Personkrets 3:1, Detaljer, Kliniken och i år Stillheten. Martinelli skiljer sig från andra franska Norénuttolkare i det att han nedtonar texternas rappa orddueller och snarare lågmält, långsamt och obevekligt låter rollgestalterna upptäcka sina inre avgrunder. Martinelli har jämfört Norén med impressionismens målare, då pjästexterna i lager på lager bygger upp rollporträtt och relationer till en tät, sammansatt helhet. Regin följer känsligt och tålmodigt dessa små rörelser och tonfall, som nästan omärkligt drar in publiken i rollfigurernas alltmer betvingande kriser och konflikter. Stillheten (Calme på franska) från 1984 är en av Noréns självbiografiska pjäser som utspelas på ett familjedrivet hotell i Skåne, där fadern är alkoholist, modern döende i cancer och de två sönerna söker sig själva. Den yngre, John, med diktarambitioner, är väl Lars Noréns alter ego, medan hans äldre bror är mer pragmatisk, fyrkantig och har tagit på sig en sköld av arrogans för att han alltid tvingas ta ansvar. I scenografen Gilles Taschets ödsliga, Edward Hopper-lika hotellobby och restaurang driver de fyra sig in i en delad sorg och förlamning, där drömmar och ansatser till nytt liv blir alltmer overkliga. Martinelli lyckas med små förskjutningar variera framställningen från återhållen realism till ett hallucinatoriskt landskap av ensamhet och ouppfyllda livsprojekt. Det speciella med Jean-Louis Martinellis Norénuppsättningar generellt är att han får skådespelarna att öppna sina figurer, blottlägga deras sårbarhet. Skådespelarna kan inte bara leverera virtuosa, utanpåliggande tolkningar, de tvingas uppenbara flera skikt i rollerna.

De senaste tio åren har Lars Norén också själv regisserat i Frankrike, bland annat just på Amandiers, som samproducerade uruppsättningarna av Krig och Till minne av Anna Politkovskaja. Som regissör av skådespelare i andra länder lyckas han ofta bryta igenom välpolerade speltraditioner och få aktörerna att möta och förmedla rollerna i personligt förankrade uttryck. När Norén 2008 iscensatte Kaj Munks Ordet på Det Kongelige Teater i Köpenhamn fick han ensemblen in i en meditativ stämning, fjärran från det distanserande utåtagerande som ofta kännetecknar dansk skådespelarteknik.

Häri ligger själva poängen med de multinationella samarbetena inom teater och scenkonst. Olika normer, rytmer, värderingar och temperament stöts mot varandra och tvingar uttolkare att ifrågasätta sina egna konstnärliga konventioner. Ett praktexempel på en sådan lyckad kulturkrock erbjuder den brittiske regissören Declan Donnellan med sin senaste uppsättning, Alfred Jarrys Ubu Roi (Kung Ubu). Donnellan och hans produktionskollektiv Cheek By Jowl har i mer än 15 år arbetat med trupper i Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Varje år sätter han upp en ny produktion, främst av klassiker, på något av språken, och dessa turnerar sedan mellan länderna. En fast punkt och samproducent är Les Gémeaux i Parisförorten Sceaux, där Ubu Roi nyss haft premiär (10-20/4 kommer den till Barbican Theatre i London).

Kung Ubu betraktas som teaterhistoriens första absurdistiska pjäs, skriven 1896. Den är en anarkistisk satir över de enkla typerna mamma och pappa Ubu, som störtar kungen av Polen, avrättar aristokratin och diverse makthavare, för att sedan hamna i en intern konflikt med varandra. Donnellan och scenografen Nick Ormerod förlägger Ubu i nutid, under en välartad, borgerlig parmiddag. Värdparets uttråkade och förbisedde tonårsson kommer att iscensätta de fem vuxna i ett vilt låtsaskrig. Inom ramen för pojkens fantasi spelas Jarrys pjäs fram, ordagrant. Den synliggör underliggande maktstrider mellan värdparet och deras gäster, och den kretsar kring sonens oidipala försök att vinna moderns kärlek och begär. Hans far avslöjas som en grotesk, våldsam pappa Ubu, och sonen ser sig själv som den gode prinsen i detta drama. Det är en tajt sammanhållen tolkning, oerhört rolig, samtidigt som den ur en 117 år gammal text utvinner allvarliga, nutidsrelevanta budskap om politiska och sociala maktspel. Porträttet av sonen (suveränt spelad av den unge Sylvain Levitte) belyser dessutom hur ett besinningslöst, hämnddrivet våld kan ta plats i en narcissistisk ung man. I detta fall kanaliserar han sina mörka begär i en inre låtsasvärld. Men andra kanske förlöser sina grandiosa drifter i skolmassakrer eller mobbning av kamrater.

Declan Donnellan lyckas här läsa ett stycke klassisk fransk dramatik med vår tids ögon, i en scentolkning som är giltig och aktuell för åskådare i hela Europa. Donnellans arbete visar att man även som enskild scenkonstnär kan etablera bärande nätverk för europeiska samproduktioner och utveckla ett rikt konstnärligt språk ur dessa. Scenkonsten – och Europa – har allt att vinna på att stödja olika projekt och initiativ för att underlätta samverkan över gränserna. På scenen ryms nämligen en mångfald av attityder, kroppar, konflikter, olikheter och beröringspunkter – och just där kan vi människor i en delad fantasi föreställa oss vad vi faktiskt kan och vill med varandra.

Publicerad Under Strecket, SvD 27/3 2013

Läs mer om Joël Pommerat:

• Paris erbjuder nya former i socialt engagerad teater: Joël Pommerat, Les Etonnistes, David Bobée, Théâtre du Soleil... >>>
  
• Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl >>>
  
• Joël Pommerat gör teaterkabaré om vår tid >>>

Läs mer om Lars Norén:

• Paristeater: Lars Noréns Pur och Shakespeares Sonetter i regi av Peter Brook >>>
  
• Lars Norén - Guerre (Krig), uruppsättning av Norén på Théâtre des Amandiers >>>
  
• Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>

Läs mer om Declan Donnellan:

• Om mat i bild- och scenkonst – från religiös symbolik till rasande konsumtionskritik >>>
  
• Declan Donnellan sätter upp en rysk Stormen, i aktuell version >>>
  
• Nya franska och engelska böcker om skådespelarkonst - Ayckbourn, Donnellan och Berling/Bouquet >>>
  
• Skådespelarens strategier i postdramatisk teater - Kent Sjöströms avhandling sedd mot postdramatisk teater >>>