Moderna kvinnoporträtt i fransk teater - Isabelle Huppert och Audrey Tatou
Två av Frankrikes mest hyllade kvinnliga filmstjärnor, Isabelle Huppert och Audrey Tautou, spelar för närvarande huvudroller på två teatrar i Paris. Isabelle Huppert gör Blanche DuBois i den polske regissören Krzysztof Warlikowskis radikala bearbetning av Tennesse Williams pjäs Linje Lusta från 1947. Uppsättningen heter ”Un tramway” och spelas på Théâtre de l’Odéon. Michel Fau sätter upp Ibsens Ett dockhem med Audrey Tautou som Nora.
Huppert är mest känd från Claude Chabrols filmer, liksom bland annat Michael Hanekes Pianisten där hon tolkar en personlighetsstörd pianolärarinna. Audrey Tautou känner vi främst från succéfilmen Amélie från Montmartre samt nu senast som Coco Chanel, i filmen Coco före Chanel (ej att förväxla med filmen om Coco Chanel och Igor Stravinskij).
Franska kritiker har givit beröm åt Tautous nästan musealt klassiska porträtt av Nora, medan Warlikowskis frisinnade uppdatering och Isabelle Hupperts radikala rolltolkning i Un tramway har blivit betecknad som allt från pretentiös katastrof till teaterhistorisk milstolpe.
Isabelle Huppert (f 1953) spelar teater med jämna mellanrum, har gjort stramt stiliserade roller för bland annat Robert Wilson. Audrey Tautou (f 1976) debuterar på teatern med rollen som Nora. Hupperts rolltolkning framstår som den mest moderna och teatralt medvetna av de två.
Det är två diametralt motsatta kvinnoporträtt. Å ena sidan Isabelle Huppert som en självdestruktiv nutida storstadskvinna, Blanche Dubois. Alla hennes handlingar drivs av en neurotisk narcissism i ett missbruk av droger och andras känslor. Krzysztof Warlikowskis Un Tramway följer denna Blanche i hennes hallucinatoriska kris, rakt in i psykosen. Å andra sidan har vi Audrey Tautou som Nora i Ett dockhem. En bankdirektörsfru inlåst i korsett och turnyr, högsta mode på 1870-talet. Hon drillar som en liten lärka, har ett uppskruvat tonläge för att slippa möta allvaret i sig själv. Ibsen spelas maniskt, som en fars av Feydeau.
Båda dessa kvinnor söker bekräftelse genom att behaga i en manligt styrd kultur. Regissören av Ett dockhem, Michel Fau, som dessutom spelar Noras man, håller tolkningen strikt i Ibsens samtid, 1879. Just för att markera en tidsskillnad och förundras över att män och kvinnor än i dag förställer sig för varandra. Många söker en illusion av trygghet - med jobb, smakfullt hem, barn och ritualer - kanske för att slippa möta sina egna kaotiska begär.
Omvänt tar den polske regissören Warlikowski ett radikalt grepp på Tennessee Williams klassiker Linje Lusta. Han bryter loss pjäsen i bitar, sätter Isabelle Hupperts Blanche i centrum. Redan från början är hon en människospillra i en glasbur som löper mitt över hela scenen. En bur som är både badrum och rum på en psykiatrisk avdelning. Buren skiftar färg och påminner om Francis Bacons arenor med människor i en förvriden existentiell kamp med sig själva. Här bryter Blanche ihop efter konfrontationerna med sin svåger, den polske rörmokaren Stanley Kowalski. Spelplatsen utanför glasburen är hans territorium, en oåtkomlig mansvärld med interna koder. Scenografen Malgorzata Sczeczin har utformat storstadsscenen som en stiliserad bowlinghall, där käglorna står upprätt i fonden som arméer av fallosar. Isabelle Hupperts figur försöker förföra eller slå sig in: hon dansar som i trans, klär sig i dyra klänningar, är arrogant eller gör sig till ett objekt hon tror männen vill ha. Hon filmas, och projiceras simultant i stora närbilder på fondväggen. Videobilden går bakom maskerna och avslöjar kvinnans absoluta tomgång i sin egen bottenlösa existens.
Scenografiskt befinner sig Audrey Tautous Nora och Isabelle Hupperts Blanche i helt olika verkligheter. Nora är fängslad i ett slutet, välordnat borgerligt hem. När hon bryter sig ut och vågar lämna sina barn söker hon en fysisk frihet som vuxen kvinna. Audrey Tautou skildrar henne med en ungdomligt idealistisk tilltro till livet. I Ibsens samtid betraktades Nora som sinnessjuk.
Blanche Dubois hamnar i en psykos därför att hon år 2010 inte klarar av att leva i den frihet som Nora eftersträvar. Hon har gått vilse på en scen som är helt öppen för alla begär. Hon försöker upprätta sin identitet i en omöjlig längtan efter moral, förlegade könsroller och döda konventioner. Isabelle Huppert har redan tidigare gjort tolkningar av kvinnor som går under när de inte förmår inordna sig i sociala rollspel styrda av strategier och kompromisser: Medea, Hedda Gabler och kvinnan i Sarah Kanes självmordsmonolog 4:48 psykos. Hupperts skådespeleri har en inträngande precision i desperationen. Därför blottlägger hon så skickligt den moderna kvinnans och kanske också mannens konflikt. Man har friheten att skapa sig själv men är livrädd för att leva i just denna frihet.
Publicerat i Obs, Sveriges Radio P1 8/3 2010