Minne och identitet i fransk teater - Mayenburgs Der Stein och gruppen MxMs Reset
Regeringen i Frankrike initierade i höstas en debatt om nationell identitet. Tanken var att se om man skulle kunna formulera kriterier och värdegrunder som anger vad det innebär att vara fransk, att höra till Frankrike? Många har kritiserat denna debatt och menar att regeringen och president Sarkozy har ett underliggande ärende att ifrågasätta invandrares rätt att leva med sina kulturer och vanor.
Två teateruppsättningar i Paris berör dessa frågor om nation och identitet på ett intressant sätt. Den ena spelas på nationalteatern Colline: det är den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs senaste pjäs, Stenen, som visar hur tillhörigheten till en plats kan bli en kamp om vems minnen och historia som ska få räknas. Och på teatern La Ferme du buisson har det franska scenkollektivet MxM haft urpremiär på uppsättningen Reset. Den skildrar svårigheten att inringa en individs identitet om minnet sviktar. Hur ska man då kunna omfamna en hel nationell identitet?
Regissören Bernard Sobel sätter upp Mayenburgs pjäs, som utspelas i ett hus i Dresden. Tre generationer kvinnor ur en familj korsar genom huset med sina minnen och historier. Det är som ett collage av mycket korta scener, med nedslag från 1935 fram till 90-talet. Familjen köpte huset av judar som tvingades i landsflykt. Senare flydde familjen själv till väst, när Berlinmuren byggdes. Under den östtyska tiden bodde andra i huset, men 1993, efter återföreningen, kommer familjen nu tillbaka från väst för att få igen sitt hus. Hemmet är naturligtvis en bild av Tyskland och texten tar upp hur kvinnorna inom familjen tillrättalägger sina minnen för att hävda sin starka anknytning till just detta hus. Men egentligen har ingen mer rätt än någon annan att kalla det sitt hem, det är en plats som har formats av en politisk historia. Rent sceniskt markeras huset som en ljusrektangel på golvet, vilket understryker känslan av att det är en öppen vistelseort, ett ogripbart ljus som ingen egentligen kan äga.
Marius von Mayenburgs text framhäver raffinerat hur kvinnorna försöker exkludera andra från rätten till huset och territoriet genom att försköna sina familjeminnen och emotionella kopplingar till det. På liknande sätt kan man betrakta Frankrike som en konstruktion där människor av politiska och andra skäl har passerat genom historien. Den nationella identiteten kan bara formuleras rättvist i en historia, som dagligen skrivs om utifrån olika gruppers motstridiga minnen och intressen i nationens bygge.
Men vad händer då när en människa är utan minne, därför att hon har blivit sjuk eller bara valt att stänga dörren till sitt förflutna? Var hör man då hemma? Problemet tas upp av Cyril Teste och gruppen MxM i multimediaproduktionen Reset. En man tappar minnet, en annan man flyr och försvinner från sin familj. I eleganta videoprojiceringar visas direktfilmade, överexponerade bilder av den namnlöse mannen, och ett ljudverk ger dova signaler av hans diffusa inre röster. Skådespelaren upplöses liksom till dessa flytande digitala bilder och otydliga ekon.
Han glider ut i en kroppslös icke definierad identitetslöshet. Och det slår mig när jag ser denna föreställning, att vi i vår tid alltmer skapar våra sociala identiteter via medier i ett sådant kroppslöst universum. Vi umgås i internets sociala rum, vi hanterar ärenden, arbete och kommunikation genom elektroniska kanaler. Man kan ju till och med välja, och byta ut, sin identitet, beroende på det forum man just nu vistas i.
Att i en sådan tid, när identitet för många individer ses som något högst förhandlingsbart, försöka upprätta nationella ramar för vem som hör ihop, framstår som närmast befängt. Hur ska man avgränsa och fixera ett folk och en nation i en överblickbar bild? När vi lever i en tid, där nationsbegrepp och identiteter kan omförhandlas och mångfaldigas digitalt i ett gränslöst, flytande nu.
Sänt i Sveriges Radios OBS, P1, 9/2 2010