teaterkritik - kulturproduktion

David Hares The Vertical Hour och Harold Pinter-collage med Belarus Free Theatre

I den rika flora av nya teaterböcker som ges ut i England kom det till nyår en essäsamling med titeln Cool Britannia, om politisk teater i Storbritannien på 90-talet. Där sammanfattas och analyseras 90-talets fenomenala nytändning för den samhällstillvända teatern. Unga, arga dramatiker, med namn som Mark Ravenhill, Sarah Kane, Joe Penhall och Martin McDonagh blev ledande i en rörelse som kallades in-yer-face theatre. Vi kanske skulle säga smockornas teater. Växthus för dessa unga hårtslående dramatiker var Londonteatern Royal Court, som ända sedan 50-talet har satsat på nyskrivna pjäser. De unga vände upp och ner på den klassiska politiska resonemangsteatern. Här gällde ingen pedagogisk eller idealistisk argumentation à la George Bernard Shaw, utan det var pang på: världen är i kris, Gud är död, ideologier och utopier har rasat, auktoriteterna är ruttna, familjen är i upplösning, droger och inbördeskrig härjar i Europa. Men i dessa brutala skildringar pekade dramatikerna på nya möjliga band mellan människor. Sarah Kane upprättade mitt i den absoluta grymhetens teater en poesi, en kärlek, som skulle kunna driva människor att gå vidare i nya slags förbund. Pjästexterna formades kring en gestaltande energi, som i sig förmedlade en vital dynamik. Men till skillnad från musikbranschen och bildkonsten blev inte den unga 90-talsteatern ett propagandaredskap för New Labour. Den slog igenom på bred front men lät sig inte visas upp som en ”cool kreativ industri”.

Det är då intressant att se hur starka krafterna är för att driva teatern tillbaka i en mer resonabel form. Priserna på teaterbiljetter i London har de senaste 7 åren rakat i höjden och ligger mellan 250 och 500 kronor. Publiken består mer än någonsin av bildad medelålders vit medelklass. Ett talande exempel på vad man dras till är David Hares senaste pjäs, The Vertical Hour, som nu går för utsålda hus på Royal Court Theatre. David Hare har i mer än 30 år varit den grävande journalisten i brittisk dramatik. I en omfattande produktion har han tagit upp samtidens politiska och sociala problem, alltid med en rak redovisning av olika synpunkter men utifrån en vänsterradikal, humanistisk värdegrund. The Vertical Hour är ett sansat konversationsdrama om patriotism och engagemang med utgångspunkt från Irakkriget. Och det är som om 90-talsteatern aldrig hade existerat. Tre personer sitter större delen av pjäsen på en terrass och avhandlar internationella politiska frågor. Inte ett ögonblick förmedlas någon fysisk känsla av att våra liv och viktigaste värden står på spel.

Man kan undra om rörelsen med den tuffa, kompromisslöst prövande teatern bara var en parentes? Kanske inte helt. I alla fall inte så länge Harold Pinter lever. Efter att Pinter fick Nobelpriset 2005 spelas han mer än på länge. Just nu går i London en rad av hans tidiga 60-talspjäser, bland annat Hemkomsten, som ju också spelades i Stockholm i höstas.

Men Pinters riktigt genomträngande, brutala politiska pjäser, är man mer försiktig med på Londonscenerna. Det har krävts ett gästspel, med stöd av den svenska mecenaten Sigrid Rausing, dramatikern Tom Stoppard och brittiska PEN-klubben, för att Londons West End plötsligt ska skaka av politiskt våldsam teater. Den vitryska förbjudna teatergruppen Belarus Free Theatre har inbjudits till SoHo Theatre. De gör ett mästerligt collage med utdrag från Pinters mest uttalade politiska pjäser. Being Harold Pinter heter föreställningen, som är regisserad av Vladimir Scherban. Den inramas av Pinters Nobelföreläsning, där han talar om sitt sökande efter sanning. Pinterfiguren demonstrerar konfliktsituationer ur sina pjäser, undersöker hur skådespelarna konkretiserar ett politiskt förtryck i en fysisk brutalitet. Gruppen får plötsligt ett plastskynke kastat över sig. De sparkar och slåss för att komma ut, det blir en stark bild av en grupp som isolerats, vars yttrandefrihet kvävs. Nästa stund ett utdrag ur pjäsen One for the Road, där den infame förhörsledaren har klätts i en ortodox prästdräkt, vilket visualiserar regimens och kyrkans samintressen. Han förnedrar en politisk fånge med tal om Gud, i nästa stund torteras fången med eld. En 7-årig pojke framställs av en annan skådespelare som bara håller ett par barnskor. Efter ett kort förhör låter förhörsledaren ett pappersflygplan långsamt kraschlanda i pannan på pojken. Och samma flygplan ska i slutet av denna omskakande föreställning sättas i brand, när Pinterfiguren inträngande talar om allas vår plikt att alltid söka efter den verkliga sanningen. Den som ligger under all officiell retorik.

För Belarus Free Theatre, som också har varit i Sverige på ett par gästspel, ger Pinters politiska dramer ett uttryck för deras verklighet. I sitt hemland arresteras de för att de spelar teater, för att de tror på det fria ordet. När man ser dem på scen i London ger dem oss i publiken en stor gåva – de återger oss den ibland bortglömda övertygelsen, att teatern är en livsviktig del av demokratin.

Publicerad i OBS, Sveriges Radio P1, februari 2008