Scenkonstens auteurer - seminarier på Avignonfestivalen 2004
Teaterfestivalen i Avignon har detta år inte bara varit en fest för scenkonst i alla dess former. Man har också haft ambitiöst upplagda debattserier, dels för att utforska teaterkonsten, dels för att skapa broar mellan konst och samhälle. Filosofer, sociologer, antropologer och teaterfolk har konfronterats i konstruktiva diskussioner. Detta har ansetts som angelägna dialoger, inte minst som festivalens teaterutbud dominerats av det man kan kalla ”engagerad” teater (se mer här och här). Särskilt de ledande tyska regissörerna går i dag in i ett totalt scenspråk, som avser att skildra en högljudd, sensationslysten, kommersialiserad värld, där man utforskar vilka möjligheter individen har att upptäcka sig själv och bejakas i sin särart. Många regissörer arbetar multimedialt utifrån expressionismens principer, dvs man upprättar ett organiskt scenuniversum där skådespelare, dansare, scenograf, videofilmare, ljussättare och ljudproducenter integreras till ett samlat uttryck. De traditionella hierarkierna mellan text, regissör, skådespelare och scen upphävs. Regissörens uppgift är inte i dag att illustrera en given text utan snarare att forma ett eget scenspråk, där orden blir ett element bland många. Detta har också i hög grad kommit att luckra upp gränserna mellan dans, musikteater och drama.
Det är uppenbart att dramatexten inte längre har samma autonomi som förr. Bruno Tackels menade att man snarare ser utvecklingen av en ”scenens text”, som icke-hierarkiskt samordnar en rad olika media och uttryck. Den franske dramatikern Francois Bon framhöll att han ser författaren alltmer som en tekniker bland andra. Om teaterkonsten erkänns i denna sin särart blir den heller inte slav under traditioner som skapats kring klassiska dramatexter. Frågan om huruvida regissören betjänar sig av texter eller tjänar dem blir irrelevant. Om teatern ska hävda sin plats som självständig konstart måste den ändå formuleras som en unik manifestation i nuet. Detta hindrar inte att man blir del av en lång konstnärlig tradition. De som i dag kan betecknas som scenens auteurer är starkt medvetna om vilken plats de intar i förhållande till andra auteurer som förnyat teatern utifrån dess specifika, multimediala språk: alltifrån Gordon Craig i början av 1900-talet, via VE Meyerhold, Antonin Artaud och Tadeusz Kantor fram till dagens Robert Wilson, för att nämna några. Ingen av dem har nöjt sig med att vara iscensättare, alla har prövat teaterns unika möjligheter i varje nytt verk.
Publicerad SvD augusti 2004