Roland Schimmelpfennig på Malmö stadsteater
Hur kommer det sig egentligen att du är här i Malmö i dag, frågade teaterchefen Kitte Wagner mot slutet av ett öppet samtal på Malmö stadsteater med tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig.
– Jag är här därför att du bjöd in mig, svarade Schimmelpfennig förundrat leende.
Svaret var en självklarhet. Att få en av Europas mest eftertraktade dramatiker att hålla workshoppar med en stadsteaters ensemble, med syftet att han utifrån dessa eventuellt ska skriva en pjäs speciellt för Malmö, och i samband med detta arrangera ett offentligt samtal med vederbörande – det är inget ouppnåeligt projekt. Men det förutsätter att man vågar fråga, att man faktiskt bjuder in.
För Kitte Wagner, som i höstas tog över chefspinnen på Malmö stadsteater, är detta med samtal, konstnärliga workshoppar och samarbeten med internationella konstnärer en viktig del av ensemblens kompetensutveckling. I tisdagens artist talk med Schimmelpfennig lockade hon alla som kommit till Hipp med att vi en stund skulle få vara riktigt teaternördiga.
Vi fick ta del av den miljö och de erfarenheter som format 50-årige Schimmelpfennigs väg till berömmelse. Son till en disträ pappa veterinärprofessor och mamma medicinforskare drog han efter studenten till Istanbul och jobbade som journalist, därefter tysk teaterskola som avbröts för regiassistentuppdrag på renommerade Münchner Kammerspiele.
Egentligen ville unge Roland skriva pjäser redan vid 16 års ålder, men insåg att en dramatiker behöver erfarenhet, aggression och veta något om rädsla – det räcker inte med skrivfärdigheter.
I dag har han skrivit mer än 40 pjäser, och en av de allra senaste, Das schwarze Wasser, sätts upp av Martin Rosengardten på Malmö stadsteater i höst. I Sverige är Schimmelpfennig mest känd för Gyllene draken, som spelats på flera teatrar, Vintersolstånd, som Staffan Valdemar Holm regisserade på Dramaten förra året, och den enigmatiska Kvinnan från förr, som Melanie Mederlind 2009 gjorde en minnesvärd tolkning av på Helsingborgs stadsteater.
Så har Roland Schimmelpfennig också en driven teknik när han efter 1-2 års ruvande på en idé sätter sig att skriva: minst 1 000 ord per dag. En mycket kort pjäs består av cirka 7 000 ord, men en mer normallång har 30 000 ord. Teoretiskt skulle alltså ett drama kunna skrivas på en månad, men så enkelt är det nu ändå inte.
Schimmelpfennig är känd för att dramatiskt utforska skruvade situationer eller upplevelser – ofta utgångspunkt för hans skrivande: en man kommer hem från jobbet och möter sig själv, någon mottar ett glas som alltid är fyllt med vätska oavsett hur mycket man dricker, det ringer på dörren hos ett par och där står en kvinna som kanske återkommit ur makens förflutna…
Så sätts historier igång, och vi i publiken blir nyfikna att tillsammans med aktörerna på scenen se hur det ska gå.
Roland Schimmelpfennig ingår i en generation av framgångsrika tyska dramatiker, sådana som Marius von Mayenburg (född 1972), Dea Loher (född 1964), Anja Hilling (född 1975) och Falk Richter (född 1969). De efterträder tungviktare som Peter Handke, Botho Strauss och Heiner Müller, och säkrar betydelsen av skrivna pjästexter i den samtida teatern.
Precis som Barbro Westling skrivit i sin avhandling Lars Norén – dramatikern är det ensamma manliga geniet sällan ensamt eller self made i scenkonsten. Det finns en livlig miljö att ta spjärn emot och låta sig formas av, och det finns inspiration från andra konstnärer.
Schimmelpfennig säger sig få mest inspiration från filmens Fellini och Antonioni, men både Bernard-Marie Koltès, Heinrich von Kleist, Georg Büchner och Franz-Xaver Kroetz räknar han som sina själsfränder. Jag skulle nog tillägga att Harold Pinter kunde ingå i ”familjen” – en dramatiker som i likhet med Schimmelpfennig ömt vårdade sina interpunktioner, pauser och tystnader. På just den punkten är den annars så vänlige Herr Schimmelpfennig också stenhård: punkter och kommatecken ska ageras för att hålla den viktiga rytmen i hans partitur. En särskild utmaning även för den skicklige översättaren Ulf Peter Hallberg, då ju meningsbyggnader (och därmed rytm) skiljer sig mellan tyska och svenska.
Detta och mycket annat får vi chans att reflektera över i ”teaternördiga” samtal – så jag längtar redan till nästa möte på Hipp!
Malmö 31 maj 2017
Theresa Benér
PS – i senaste numret av Teatertidningen publiceras en intervju jag gjorde med teaterchefen Kitte Wagner tidigare i år, där hon bland annat talar om sina goda erfarenheter med internationella konstnärliga samarbeten i Köpenhamns teaterliv.