Yingmei Duan i ett civilisationskritiskt sopberg på Lilith Performance Studio

Lilith Performance Studio avrundar spelåret med ett monumentalt landskap av sopor. De fyller studion från golv till tak, vagt belysta som av sökande strimmor dagsljus. I sopberget har några smala gångar trampats upp. Där rör sig besökaren som en arkeolog eller journalist i minnena och resterna av en civilisation.

Dagstidningar anger datum, en tvättmaskin, kartonger från klotgrillar och mobiltelefoner är också tidsmarkörer för en konsumtionskultur. Emballage från Tesco, flyttlådor från Holger Danske, lösblad ur en internationell forskarrapport – alla dessa artefakter vittnar om globaliserade förbindelser.

En pianist sitter halvt begravd under sopor och spelar fragment av svunnen musik, Chopin, Blinka lilla stjärna och evergreens. En man i frack (Fredrik Gunnarson) står och stirrar aggressivt på någon besökare. Ibland avbryter han och rör sig bryskt i gångarna för att hitta någon annan att se anklagande på. Längst bort, i en hörna sitter en ”onödig människa” (Christer Strandberg) och minns onödiga saker, fast han glömmer en del och tystnar ibland. En liten flicka (Nora Gunnarson) har skapat sig en grop i soporna där hon leker med pappersbåtar.

I detta öde land, med självklara ekon av TS Eliot, Samuel Beckett, går en naken kvinna runt. Med små, stapplande steg och slutna ögon går hon nära inpå oss besökare, uppfordrande och samtidigt så sårbar i sin nakenhet. Hon säger inget, bara andas och gör sig påtaglig, oavvislig. Det är Yingmei Duan själv. Hennes asiatiska drag väcker mina associationer till bilder av lidande civila i Vietnamkriget, till de aktuella naturkatastroferna i Kina och Burma – och hur man om och om igen just bara betraktar. Ska jag erbjuda henne en klänning som ligger här bland soporna? Ge henne min jacka? Vad är det för gränser vi upprättar för vår medmänsklighet?

Kinesiska Yingmei Duan kom till Europa 1998 och har fram till i år varit medlem i Marina Abramovics Independent Performance Group. I sin performancekonst använder hon sig själv som undersökningsobjekt, och energin i verket kommer från de reaktioner hon väcker hos besökarna. Vi blir alla del av den levande, föränderliga skulpturen. Paradoxalt nog är Yingmei Duans närgångna nakenhet mer utmanande än den frackklädde mannens arga blick. Hon personifierar konstnärens roll i samhället, den som fredligt kompromisslöst söker människan i oss.

Detta performanceverk, som löper över tre kvällar, är en storartad avslutning på Liliths vårsäsong av platsspecifika verk. Här har iscensatts bland annat köns- och identitetsutforskningar av konstnärer som Leif Holmstrand och Lilibeth Cuenca Rasmussen, utflykt till soluppgången på en åker med Jannicke Låker. Genomgående i dessa sinsemellan olika verk är att de bärs av en poetisk mångtydighet som väcker en kreativ beredskap hos åskådaren. Lilith Performance Studio har på bara 18 månader blivit ett av Malmös mest oförutsägbara och fria rum för ny scenkonst. Till hösten fortsätter äventyret.

Publicerad SvD maj 2008