We Love Africa (and Africa Loves Us) – Institutet/Nya Rampen & Markus Öhrn

Berlinbaserade Institutet/Nya Rampen och konstnären Markus Öhrn har för europeisk turné och festivaler skapat en uppföljare till den prisbelönta Conte d’Amour. Den groteska kärnfamiljen (med förebild av Fritzl) har flyttat upp från källaren till ett vardagsrum, där fadern med löspenis i vädret upprätthåller en brutal fallisk ordning. Publiken följer familjen i liveprojicerad video på fasaden av det fönsterlösa trähus som sluter sig likt ett fort kring deras råa orgie av lösa drifter.

We Love Africa är den mörkaste och mäktigaste uppsättning jag hittills sett av Institutet/Nya Rampen och Markus Öhrn. Den är närmast att betrakta som en operainstallation, tack vare det starka ljud- och musikpartituret, som lyfter de sceniska utspelen till en mytisk dimension. Andreas Catjar bäddar in familjen i en elektronisk ljudvärld av bomber, byggmaskiner, babyskrik, flygplan, helikoptrar, orgeldån och heavy metal. Och han för dem ner i en mörk, djup källare av djurvrål, cikador och afrikanska savanner.

Just i denna källare ska fadern på nytt få leva ut sitt storhetsvansinne i en hallucinatorisk scen. Här ligger stympade små "negerdockor" (den förnedrande termen här vald utifrån scenens provokativa logik), som pappan med den vite mannens ridderlighet vill offra sig för. Vi måste rädda Afrika, vrålar han, medan han häller blod över sin nakna kropp och utför en sexualiserad koreografi med avhuggna dockhuvuden. I förgrunden sjunger son och hustru som ett oratorium: Non silba sed anthar, Ku Klux Klans självrättfärdigande motto om att man offrar sig för andra.

Fyramannaensemblen genomför denna groteska människostudie med beundransvärd offervilja och konsekvens. Här sparas inte på spektakulära ljuseffekter och rök. Det är mycket teater för pengarna. Om jag ändå personligen ställer mig tvivlande till verket beror det på att Institutet & Co så envist låser in sig själva i en självdestruktiv världsbild, där språket och konsten inte har någon plats. Min uppfattning är den att just språket också strukturerar människan, bortom drifternas råa ensidighet. Anser Anders Carlsson och Markus Öhrn i sin dystopi att vi har förlorat orden, förlorat förmågan att konstnärligt och poetiskt mångtydigt skapa oss själva? I så fall är vi djupt oeniga.

We Love Africa (and Africa Loves Us)

Institutet, Nya Rampen och Markus Öhrn, Inkonst Malmö

Text: Anders Carlsson. Regi: Markus Öhrn. Scenografi, kostym: Pia Aleborg. Musik: Andreas Catjar. Medv: Elmer Bäck, Anders Carlsson, Rasmus Slätis, Jakob Öhrman

Publicerad SvD 21/10 2012

Läs mer om Institutet/Teater Terrier:

• Woman – Institutet/Ballhaus Ost >>>
  
• Institutet: Romarrikets uppgång och fall 1/2 >>>
  
• Institutet: Romarrikets uppgång och fall 2/2 >>>
  
• Lilith Performance Studio och Institutet - Malmös rum för nyskapande scenkonst >>>
  
• Teater Terrier & Markus Öhrn: Best of Dallas >>>