Teatr Weimar i fokus: Kassandra av Christina Ouzounidis och Elektra av Jörgen Dahlqvist
Både Elektra och Kassandra kan betraktas som stor klassisk tragedi framförda i en extremt koncentrerad, förtätad form, som ger dem en tydlig förankring i nuet. Vardera pjäsen har ungefär en timmes speltid och ges i Weimars intima lokal, där närheten mellan scen och publik kräver stor precision i den teatrala gesten. Trots att skådespelarna ofta står vända rakt ut mot publiken och befinner sig på armlängds avstånd, upprättar de med språkbehandlingen en distans. Detta tillåter åskådaren att komma nära myten, vars centrala konflikter och smärtpunkter närmast har skurits ut och blottlagts, samtidigt som texterna har en förhöjd, poetisk ton. Detta gäller inte minst i Kassandra, som är stramt stiliserad. Uppsättningarna bygger inte på någon publikfriande idé om ”de gamla grekerna i fickformat”, moderniserat och förenklat. Snarare introducerar de närvaron av en komplex klassisk ödestematik och logik i situationer som är igenkännbara i dag. Elektra kan ses som ett nutida skilsmässodrama med barnets förnekande av en styvfar. Kassandra belyser olika aspekter av främlingsfientlighet. Men båda pjäserna söker sig via språket bortom det aktualitetsbundna och vardagspsykologiska och pekar därigenom på andra sätt att förhålla sig till dessa konflikter.
Jörgen Dahlqvist och Christina Ouzounidis ingår i det trehövdade dramaturgiat som leder Teatr Weimar (den tredje parten är Fredrik Haller). Gruppen arbetar främst via nyskriven dramatik med konstnärliga utforskningar av olika teman, t ex våld, identitet, autenticitet. Förutom uppsättningar av ny dramatik anordnar man readings, korta hörspel på webben, ”Werkstadt”-föreställningar (ett slags iscensatta readings) och seminarier. Stor vikt läggs vid den dramatiska texten, och det är intressant att se hur både Elektra och Kassandra knyter samman element ur andra pjäser eller dramafragment av Dahlqvist och Ouzounidis. De har även tydliga hälsningar till Sarah Kane och Lars Norén, dramatiker som studerats i Weimars seminarier.
Kronologiskt kommer pjäsen om Kassandra först. Christina Ouzounidis har konstruerat texten i samarbete med tonsättaren Axel Englund, vars musik för en cello är integrerad som en kommentar, emotionell förstärkning eller dramatisk underton i spelet. Musiken framförs av Ulrika Mårtensson, ömsom i en spröd, skir balans, ömsom i kaotiska dissonanser, ibland lite övertydligt, eftersom texten redan har en genomträngande skärpa.
På scenen möter vi den ryska skådespelaren Elena Makender Aleksandrova. Hon är Kassandra, sierskan, med ett naket, stramt ansikte vänt direkt mot publiken. Hon ser rakt igenom oss, ser redan i första scenen det blodiga drama som ska utspelas och söker närmast värja sig för sin kunskap. Kassandra, Priams dotter, är en flykting, tillika älskarinna, som Agamemnon haft med sig från Troja. Hon för en dialog med guden Apollon, som bestämt att ingen ska tro hennes profetior. Hon står utanför det sammanhang hon hamnat i.
Detta utanförskap förstärks av den ryska skådespelarens brytning i svenskan när hon uttalar deklamatoriska repliker som ”Ve, Skamandros / min fäderneflod” eller ”Olycka /du min enda ledstjärna på himlen / led mig / led mig hem”. Detta är en kvinna som är obekväm därför att hon vet för mycket men lever i relation till en främmande kulturs lagar. Personligen söker hon inte lösningar i den verklighet hon hamnat i. Hennes identitet hör hemma någon annanstans. Kassandra har därför, i likhet med en modern flykting, en för värdfolket provocerande oåtkomlighet. Som gäst hos härskarparet Agamemnon och Klytaimestra blir hon projiceringstavla för deras hat, aggressioner och – begär.
Christina Ouzounidis flyttar runt personerna i detta ménage à trois som på ett schackbräde. Fredrik Gunnarson som Agamemnon, Eva Wendt Robles som Klytaimestra och Kassandra sitter på varsin stol i den dunkla fonden. De går fram ett par steg när de träder i aktion. Talar framåt, abstrakt, som för att formulera sanningar de själva behöver övertygas om. Detta är ett grepp som Ouzounidis lånat från sin egen instudering av pjässkissen ”Verbet tala” (2004), där rollfigurerna inte egentligen talade till varandra utan snarare själva upptäckte och prövade sina egna utsagor.
Klytaimestra, klädd i konventionell dräkt som en god borgarfru, är mån om att framhålla att allt är bra, hennes man rättvis, och att Kassandra borde vara tacksam som har räddats till säker ort. Eva Wendt Robles har en förstenad blick, söker ordning och reda, vilket från första stund anger att detta är ett hushåll med mycket kaos som hålls igen. Hon hälsar maken välkommen hem med en utsträckt hand som inte rör honom.
Fredrik Gunnarson talar som genom ett pansar och avvärjer andra med en fast, orörlig blick utåt. Han lägger orden liksom framför sig så att ingen ska kunna komma åt Agamemnon. Logisk, patriarkalisk. Hans plan är onekligen arrogant, då han kräver att hustrun som god värdinna ska hjälpa hans hemliga älskarinna tillrätta men utan att ställa frågor. Något som tystas ner är den gruvliga historien om hur han offrat sin och Klytaimestras dotter Ifigenia, för att få gynnsamma vindar för sin krigarflotta från Aulis. Christina Ouzounidis betonar egentligen inte denna kris, som är så central för Klytaimestras hämnd i den antika myten. Kanske förmodas Klytaimestras sorg och raseri ligga införstådda i Eva Wendt Robles frusna mask?
Christina Ouzounidis gör i gengäld ett intressant grepp i sin tolkning av dramat, som ger en annorlunda belysning åt det mord Klytaimestra sedan utför på sin make och Kassandra. Klytaimestra börjar nämligen känna fascination för Kassandra, gör sig vacker och säger rent ut: ”Om jag var man skulle jag aldrig kunna motstå dig”. Hon blir osäker på Kassandras reaktion, men när Kassandra i nästa scen svarar: ”Om jag var man skulle jag falla för din skönhet /…/ jag skulle älska dig” försöker Klytaimestra kyssa henne. Hon blir dock avvisad.
När Klytaimestra sedan upptäcker den starka passion som finns mellan Agamemnon och Kassandra drabbas hon av blint raseri och dödar dem båda. Hon är dubbelt bedragen. Klytaimestra kommer ut från dådet, som sker bakom scenen, och upprepar fem gånger monomant för sig själv: ”Det var nödvändigt, jag var ett redskap”.
Med denna tolkning anknyter Christina Ouzounidis till andra pjäser hon skrivit, även där med myten som grundstruktur. ”I Aulis”, del I och II, utspelas helt i nutid men med samma konstellation av en man och två kvinnor. I dessa pjäser förskjuts dominansen allteftersom det uppenbaras att mannens fru har eller har haft en kärleksrelation med den andra kvinnan. Christina Ouzounidis undersöker där vilka aggressioner som uppstår inför ovissheten om identitet i sexualitet och könsroller. På motsvarande sätt laddar hon upp dramat i Kassandra. Här finns svek som förstärks av att begären går i alla riktningar, även utöver normen. Det blir också hotfullt mot Agamemnons ordning om kvinnorna skulle etablera en sexuellt befäst allians. Hans position vilar på en heterosexuell ordning, som garanterar mannens makt och frihet. I denna analys skapar Christina Ouzounidis en helt nutida relevans för den antika mytens scenario. Hennes val att iscensätta med minimala utspel i stiliserade scenerier förtydligar utforskningen utan att förlora dess emotionella intensitet. Det är klarsynt och intelligent teater.
När Jörgen Dahlqvists Elektra tar vid står Klytaimestra, i sommarvit bomullsklädsel, vid Agamemnons grav. Även denna uppsättning inleds med en ensam kvinna, här spelad av Monica Wilderoth, med en katatoniskt stel blick rakt ut, bortom publiken. Fredrik Haller låter en massiv körsång ur Alfred Schnittkes Requiem dåna ut i rummet. Fondväggen är blodröd och det skulle kunna verka överdrivet tungt och högtravande, inte minst då Klytaimestra i en monolog säger ”ve mig” och vädjar om att ”även historien måste ha sitt Hades”. Men detta språk och upplägg drar tvärtom in åskådaren i dramats lidelse. Här har skett ett barnamord (Ifigenia), därefter en uppslitande skilsmässa mellan Klytaimestra och Agamemnon, enligt Dahlqvists nya tolkning. Separationen har utmynnat i Agamemnons självmord (eller också är han mördad men brottet är oupptäckt?). Vad Jörgen Dahlqvist söker blottlägga är den mörka smärta som vilar över en familj drabbad av krig, offerhandlingar, separation och död. Han går rakt in i såret för att utreda vilka möjligheter som finns att gå vidare.
Klytaimestra får snart sällskap av den nye mannen i sitt liv, Aighistos, spelad av Pär Malmström. Han är också vitklädd, blond och ljus i sinnet, till synes okomplicerad, framhåller att ”allt ordnar sig” (på ett sätt som minner om Klytaimestra i början av Kassandra). I Jörgen Dahlqvists version är inte Aighistos en mördarkumpan, snarare vill han erbjuda den olycksdrabbade Klytaimestra ett livsbejakande alternativ, som emellertid bygger på ett aningslöst förnekande av den rådande krisen. Hon öppnar sig trevande mot denna möjlighet.
Men mycket snabbt introducerar Dahlqvist en bromskloss i form av Linda Ritzéns tonårstrotsiga Elektra. Redan i sin entréscen vänder hon sig upprivet till sin döde far Agamemnon och ger uttryck för en bottenlös sorg. Denna unga kvinna är, precis som Kassandra, utanför vardagens realiteter och befinner sig i dialog med en osynlig vägledare, i det här fallet en person som redan är i dödens rike. Hon betraktar sin fars död som en direkt konsekvens av skilsmässan och moderns nya relation. Ja, hon utpekar Aighistos som mördare och ett hot mot den enda familj hon har kvar. Elektras kompromisslösa hat mot Aighistos är egentligen hennes enda möjlighet till överlevnad. Om hon omöjliggör relationen mellan Klytaimestra och Aighistos har hon åtminstone kvar sin mor för sig själv. Omvänt är denna nya relation Klytaimestras enda möjlighet till överlevnad, till nytt liv. Det blir en fundamental och skoningslös kollision mellan de båda kvinnornas projekt. Den utspelas i en stark scen inför bröllopsfesten.
Linda Ritzén har en flickaktig men upprorisk uppsyn med alltmer hypnotiskt explosiv blick när hon hetsar upp sig och vrålar ut Elektras grova provokationer till modern: ”skitfitta”, ”hora”, ”mördare”. Monica Wilderoth, som söker behärskning och kontroll, därför att Klytaimestra så innerligt önskar gå vidare i något som hon ännu inte själv helt vågar tro på, släpper till sist alla masker och skriker tillbaka. Det är en totalkollaps av två kvinnor vars energiflöden är omöjliga att förena. Det är plågsamt att sitta i teaterns lilla rum, så nära inpå deras tragedi, utan att kunna ingripa. Fredrik Haller driver dem till språkets yttersta gräns, där de inte har någon annan utväg än genom varandra. Det är ovanligt att i svensk teater få uppleva en sådan scen, där man så oförbehållet vågar frilägga gestalternas aggressioner.
I tredje akten sänks ett vitt draperi över fondväggen. Vi befinner oss på ett sjukhus, där Elektra är intagen. Klytaimestra besöker henne i tafatta försök att upprätta en dialog. Men så snart mor och dotter möts och man kan skönja en öppning, faller Elektra tillbaka i sin hämndplan mot Aighistos. Monica Wilderoth och Linda Ritzén balanserar i denna scen mellan båda kvinnornas längtan efter ömhet och samhörighet och den ödesbundna motsättning som för alltid ska skilja dem åt. Elektra uttalar sin dom mot Aighistos: ”Du kan inte undkomma ditt öde /…/ oavsett dina avsikter”. Elektra befinner sig redan mentalt i ett annat land, där hon förenas med sin far. Hennes liv är inte här. Och i en stark slutmonolog, som för tankarna till Sarah Kanes Psykos kl 4.48 utgjuter hon besvärjelser över modersblodet som hon vill tränga ut ur sina ådror.
Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller är uppenbart intresserade av att utforska de akuta sår som uppstår i den kraftfulla konfrontationen av människors begär och projekt. I ett par mini-monologer, framförda som hörspel på webben, har Dahlqvist även inringat Medea stunden efter att hon mördat sina barn, liksom Klytaimestra, strax innan hon ska dödas av Orestes. Där Christina Ouzounidis använder myterna och språket för att placera in den aktuella tragedin i ett vidare perspektiv av liv och död, borrar sig Jörgen Dahlqvist mera in i att analysera våldet och förtvivlan, söka dramatiska uttryck för det. Han tycks mer inriktad på att isolera och dissekera hatets och våldets mekanismer utan att för den skull söka motbalans. Kanske är det så att själva närstudiet i någon mån bemöter rädslan vi har inför det destruktiva. Detta känner man igen även från Sarah Kanes dramatik, där det finns en benhård logik i de till synes irrationella utbrotten.
Med både Kassandra och Elektra skapas sålunda en beredskap inför det outhärdliga. Med myten som hjälp utforskar man det tidlöst ödesbundna i de konflikter människan utsätts för. Det har hänt förr och det kommer att hända igen.
Publicerad i Teatertidningen nr 2/2006
Läs mer om Christina Ouzounidis här:
Naturen, vanorna, tiden, moralen
Untitled IV-VII: Håll dig på din cunt
Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån
Läs mer om Jörgen Dahlqvist här:
Hamlet II: exit ghost, recension
Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist