Stillheten - av Lars Norén, regi Christian Tomner, Helsingborgs stadsteater
I sin nyss utgivna avhandling Lars Norén. Dramatikern studerar Barbro Westling hur pjästexten till Stillheten åren 1984-88 växte fram genom ett antal versioner i samarbete mellan Norén, Dramatens dramaturg Henrik Bramsjö och regissören Christian Tomner. Scener ströks, återinfördes, annat skrevs till och slutligen gjorde Tomner sina egna val till uruppsättningen. Noréns dramatik är inte definitiv, den blir till i det praktiska teaterarbetet, är Westlings tes.
När Christian Tomner nu återvänder till Stillheten på Helsingborgs stadsteater har han också stuvat om lite i denna sista del av den så kallade hotelltrilogin. Vi befinner oss i en lång dags färd mot natt på ett nergånget hotell i Genarp. En kärnfamilj är i kris: den alkoholistiske fadern Ernst och cancerdöende modern Lena, den stöddige äldste sonen Ingmar och psykiskt sjuke lillebror John. Dessutom alltiallon Marta.
Här inleder Robert Olofsson Bredefeldts John med en lång, poetisk monolog om kärlek. Om sin längtan efter rätt kärlek. Från rätt människor. De som står till buds för honom – familjen – framträder drömlikt i dörröppningar med långa skuggor, snyggt formade ur sommarvarm morgonsol av ljusdesignern Emanuel Arvanitis. En bärande nerv genom hela föreställningen är Johns vibrerande känsla av overklighet, hans försök att nå fram till sina närmaste, bekräftas och kunna uppleva sina egna känslor.
John talar om hur de överger varandra. Och hela Tomners rytmiska iscensättning försätter rollfigurerna i rörelse: de jazzar runt, slår sig in och ut hos varandra. Det blir sällan några riktiga möten – alla är på flykt. John flyr genom psykotiska fantasier eller sublim dikt. Erik Borgekes storebror Ingmar flyr mot kontroll genom våld, förakt och mobbing. Hans kropp är som en tryckkokare av sorg och raseri, samtidigt som han vill verka stark och trygg för den döende modern.
Cecilia Borsséns porträtt av modern har en avklarnad auktoritet. Lena har sitt på det torra, hon ska fly bort genom döden och har rätt att bara tänka på sig själv. Medan Ernsts flyktväg, spriten, är den mest avskydda, förbjudna. Jörgen Dübergs kropp hukar, backar, duckar och morskar upp sig om vartannat. Ernst är lovligt villebråd för de andra, någon man kan slå ner på för att tillfälligt hitta en enad front i den inre splittringen.
Yvonne Ericssons hotellfoajé på lilla scenen skapar fysisk närhet och speglar de fyra familjemedlemmarnas medberoende i varandras liv. De saknar fantasi att gå bortom sig själva och finner bara nåd i små glimtar av kärlek eller minnen av att kanske ha varit en ”normal” familj. De utstrålar också energi som fastnaglar det unga hembiträdet Marta i en skräckblandad fascination. Ester Claesson gör en gripande tolkning av en vanlig människa som försöker förstå och vara till lags. Hon är också den enda av dem som kan gå därifrån. Än så länge.
Helsingborgs stadsteater
Stillheten
Text: Lars Norén
Regi: Christian Tomner. Scenografi: Yvonne Ericsson. Medv: Robert Olofsson Bredefeldt, Erik Borgeke, Cecilia Borssén, Jörgen Düberg och Ester Claesson
Publicerad SvD 24/1 2015
Läs mer om Lars Norén och Stillheten:
Stillheten (Calme) i regi av Jean-Louis Martinelli, Amandiers-Nanterre >>>