Radikal vänskap – av PotatoPotato scenkonst
I ett böljande landskap, bildat av ett stort duntäcke, ploppar det ut tre unga kvinnor. De tar plats i scenkonstcollaget Radikal vänskap. Mot en fond av tre parasoller, där det nyss projicerades vacker natur och nu läggs ett förföriskt rosa ljus, bryter de ut i hängiven Whitney Houston-sång: ”I will always love you!”.
Vi kan betrakta dem som tre väninnor, Janna, Linn och Agnes, som slagit läger ute i vildmarken för att tillsammans utforska feminiteter. De växlar gränslöst mellan tjejsnack, att fläta varandras hår, dansa i regnet eller hålla korta föreläsningar om mänsklig sårbarhet och starka kvinnor.
Vad är egentligen en stark kvinna, frågar de sig. Jo, det är en kvinna som gör allt det som vanliga kvinnor normalt sett inte gör, dvs hon styr och bestämmer över sitt eget och andras liv. Underförstått blir vanliga kvinnor till svaga kvinnor – alltså sådana som iakttar och anpassar sina liv efter närståendes behov, är undersköterskor eller deltidsanställda på kontor… Svaga kvinnor. Smaka på det en stund.
Trion tar så med publiken ut i en teatral värld jag skulle beteckna som en feminin utopi. Här finns inga hårda kanter, ingen avgörande skillnad mellan verklighet och dröm, mellan känsla och handling. De varseblir situationer och fantasier utifrån den förment ”svaga” kvinnans perspektiv.
I en scen rullar de ut en orange och en blå pilatesboll på golvet, funderar över hur bollarna möts eller stöts bort från varandra, spekulerar i hur bollarna känns, om de är hårda eller mjuka. Publiken inbjuds också att känna på dem. Så tar Agnes Hargne Wallander upp den blå bollen, kramar den och låtsas att den är ett jordklot. Med hennes pekande fingrar förflyttar vi oss runt i vår stora värld, föreställer oss enskilda väsen på olika platser: en pappa med sina barn, någon som föds, en fågel i luften… Det är plötsligt väldigt mycket teater som visualiseras och får plats på Teater 23s lilla scenyta.
Och det fortsätter när kvinnorna delar med sig av nattens drömmar. De har drömt om teatern – att de var åskådare och publiken aktörer. Janna Granström har haft den mest radikala drömmen, med en massförlossning där hon fött fram hela publiken, en efter en, just där på scenen. Linn Bjørnvik Grøder gör sig snabbt till handlingskraftig barnmorska och börjar lyfta iväg de små, en efter en, allteftersom Janna grimaserar och låtsasföder. Det blir en underbart fysisk gestaltning och en kort, drastisk diskussion om smärta och avdomning i underlivet. På djupet berör scenen en allvarlig belägenhet för många kvinnor i världen, kvinnor som reducerats till kroppar, som inte tillerkänns rätten till egna livsprojekt bortom barnafödandet.
De tre kvinnorna smånynnar, dansar med parasollerna, som vore det musikalparaplyer i Cherbourg, och de låtsas att Agnes dör, för att se hur man känslomässigt hanterar plötslig, oväntad död i sin närhet. De påminner mig om Tjechovs tre systrar, i sin absoluta rätt att få tolka och gestalta verkligheten, i stort och smått, med ett inkännande förhållningssätt. Möta livet med en sårbarhet, som gör dem aktivt skapande i sina liv.
Just sårbarheten är ämnet för en av de små föreläsningarna. Genom att vara sårbara blir vi del av något större, sägs det. Sprickorna i själen släpper ju in ljus. Men detta är inte något som normalt sett förknippas med ”starka” personligheter.
Så kastas kvinnorna ut i ett böljande hav, en ocean skapt av det stora duntäcket. Här får de sällskap av ett gäng äldre kvinnor – skådespelare från Teater Trots – och vips befinner vi oss i en Merchant/Ivory-film, eller kanske en kostymfilm baserad på någon Jane Austen-roman, där alla pladdrar på upper class engelska! Här undersöks schabloner av kvinnlighet i klassisk västerländsk kultur. Kvinnorna definierar sig sinsemellan av sin längtan efter att bekräftas och beskyddas av män, men i grunden har de en okuvlig styrka i sin gemenskap. Deras blottade sårbarhet är en effektiv seismograf, som får dem att varsebli tillvarons oförutsägbara hot, som de pragmatiskt hanterar. Det finns med andra ord i detta sårbara tillstånd en fantastisk klarsyn, integritet och kreativ potential.
Personligen styrkt av PotatoPotatos sceniska utforskning av feminiteter, svaga kvinnor och sårbarheter gläds jag också åt den vitala kraft som kollektivet ingjuter i scenkonsten. Radikal vänskap är del två i en triptyk kallad I den bästa av tjejvärldar. Det är en värld som det är gott att vistas i.
Radikal vänskap – av PotatoPotato scenkonst
Teater 23, Malmö
Regi: Linda Forsell
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Medv: Janna Granström, Linn Bjørnvik Grøder, Agnes Hargne Wallander. Från Teater Trots: Anna Sundman Lecomte, Mona Frick, Ulla Hallström, Margret Olsson, Birgit Druid Glentow, Ingela Björk
Publicerat exklusivt för theresabener.se 24/3 2014
Läs mer om PotatoPotato:
Historia 1 b – av scenkonstkollektivet PotatoPotato >>>
För turnéplan och kommande speldatum av Radikal vänskap, se här >>>