Peter Shaffers Amadeus - regi Frede Gulbrandsen, Malmö stadsteater

Den brittiske dramatikern Peter Shaffer är världskänd för Amadeus, en succépjäs från 1979 som i 1984 års Milos Forman-film fick åtta Oscars. Stycket bjuder på en klassisk karaktärsroll med hovkompositören Antonio Salieri som brottas med Gud via dennes sändebud på jorden, geniet Wolfgang Amadeus Mozart.

På Hipp i Malmö gestaltas det sena 1700-talets hovgemak i Wien med en svartblänkande plattform, upphöjd mitt i rummet, och publik på fyra sidor. Från varje hörn går trappor upp bredvid publikraderna till höga guldinramade speglar. Scenografen Tore Saether och ljusdesignern Thorsten Dahn arbetar elegant med ljus, färger och rökeffekter för att i snabba skiften etablera olika miljöer. Skådespelarna gör entréer och sortier från alla hörn. Det är ett levande scenrum, som lyfter fram kvalitéerna i den gamla tolvkantiga cirkusbyggnaden.

Här möter vi Fredrik Gunnarson i praktrollen som en åldrande och förgrämd Salieri, medelmåttan som hela livet respekteras av ett okunnigt etablissemang. Och Mattias Linderoth som en sprattlande, obekväm ADHD-Mozart, genomlyst av musik och okonventionella infall i både kompositioner och uppträdande. Mellan dem står den bedårande Constanze – charmigt tolkad av Kajsa Ericsson – en roll som på klassiskt maner illustrerar kvinnan som evig bifigur i historiens drama om mäns konflikter, rivaliteter och maktmissbruk.

Norske regissören Frede Gulbrandsen levererar en tydlig tolkning och oklanderlig iscensättning. Ett försoffat hov representeras av bland annat Hans-Peter Edhs sprättige kejsare och Håkan Paaske som dammigt museal hovmarskalk i Agneta von Gegerfelts expressiva mask. Med sidenfrasande kostymer, verserade italianismer, franska komplimanger och verbala knivhugg i ryggar tecknar de en miljö där den goda smaken formuleras som en hierarkiskt betingad lag.

Spelplatsen är som gjord för Fredrik Gunnarsons strategiska monologer och tillspetsade scener där Salieri med avund ser Linderoths Mozart lättsamt excellera med sin konst. Båda tror fullt ut på sina roller.

Samtidigt funderar jag på varför själva pjäsen känns så daterad, helt bortsett från uppsättningens pudrade peruker och Astrid Lynge Ottosens stilsäkra 1700-talskostymer?

Det förefaller som om vår tid har sprungit ifrån textens kulturkritik. Att på 1970-talet gissla en mossig elit som inte släppte fram unga genier var högst relevant. I dag är problemet snarare det motsatta: att makthavare helt saknar intresse för konsten, att det finns en populistiskt färgad fientlighet mot allt som luktar kulturella smakdomare samt att kulturlivet i dag styrs av efemär kändiskult och publiksiffrors tyranni.

Shaffers pjäs slår med andra ord mot ett samtida kulturklimat som 35 år senare radikalt har förändrats. Kvar står en uppsättning som är välgjord och underhållande men inte speciellt brännande.

Amadeus

Text: Peter Shaffer, övers Göran O Eriksson

Regi: Frede Gulbrandsen

Scenografi: Tore Saether

Kostym: Astrid Lynge Ottosen

Medv: Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Kajsa Ericsson, Håkan Paaske m fl

Publicerat SvD 16/9 2014