Ottar och kärleken, av Gunilla Thorgren – Malmö stadsteater, Intiman
I slutscenen av Ottar och kärleken visar tv-monitorer en bildkavalkad där folk runtom i världen i dag demonstrerar för kvinnors frigörelse och hbtq-personers rättigheter. Kampen är stenhård, och betydelsen av Gunilla Thorgrens nya pjäs är att peka på hur nyligen vi har städat upp på slagfältet här i Sverige.
Genom porträttet av pionjären ”Ottar”, Elise Ottesen-Jensen (1886-1973), har Thorgren i en biografi och nu som dramatik hyllat en modig kvinna, som envist kämpade för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Preventivmedel, fri abort och sekulariserad sexualupplysning stod högt på Ottars agenda för att bryta med patriarkala normer inom familj och samhälle. 1933 grundade hon RFSU och öppnade samtal om tabubelagda frågor.
Cecilia Lindqvist och Li Brådhe delar på rollen som Ottar, mitt i livet och i slutet. De bär en informationsspäckad text, i samspel med fem andra skådespelare som i korta scener växlar mellan en mängd figurer i hennes liv och samtid. Det stundtals tunga maskineriet av historielektion och hjältinneporträtt lättas upp av dansade inpass till modern pop och rock, koreograferade av Dorte Olesen.
Maria Löfgrens infallsrika iscensättning lyckas ofta livliggöra den pedagogiskt diskuterande dialogen, med dans, ljudspår, hetsiga strider och slagord som klottras på fondväggen. Här grälar Ottar med gubbiga syndikalister som inte anser att kvinnors ”underlivsproblem” har relevans – medan den evigt arga Ottar ryter ifrån att det privata är politiskt!
Trots all påhittighet är det ett dramaturgiskt problem att man från början vet hur det går, att vi tar våra erövrade rättigheter för givna, så att stycket framstår som illustration av ett avklarat förflutet. Det fungerar ok fram till paus, inte minst när Katarina Lundgren-Hugg som en förbannad Moa Martinson eldar på Ottar i kampanjer för kvinnors rätt till arbete och lika lön. Sämre är de psykologiserande scenerna mellan Cecilia Lindqvist och Erik Olsson som maken Albert. Texten öppnar inte för gestaltning utan deras relation uttrycks i ord på ett styltigt sätt.
Pjäsen skulle i övrigt ha vunnit på att efter paus betona Elise Ottesen-Jensens kamp på internationell nivå, efter grundandet av IPFF, en världsorganisation för samordnad familjeplanering. För det är ju i omvärlden vår tids stora utmaningar och konflikter finns, med kvinnor och hbtq-personer som utsätts för förtryck och förföljelser. I dagens värld behövs Ottar mer än någonsin.
Malmö stadsteater, Intiman
Ottar och kärleken
Text: Gunilla Thorgren, bearb Anna Kölén
Regi: Maria Löfgren
Koreografi: Dorte Olesen
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Medv: Cecilia Lindqvist, Henrik Svalander, Li Brådhe, Natalie Sundelin m fl
Publicerad i SvD 22/9 2014