Nora av Elfriede Jelinek – regi Anna Bergmann, Malmö stadsteater

En av de särskilda utmaningarna för regissörer av Ibsens Ett dockhem är att ta ställning till slutscenen, där den borgerliga bankdirektörsfrun Nora lämnar make och barn. Går hon ut i en frigörelse? Tar en promenad runt kvarteret och kommer hem ångerfull? Får hon jobb någonstans? Gifter om sig? I gestaltningen av Noras sorti ska vi som åskådare lämnas att fundera på vem och vad Nora är.

Den nya Nora slår sig ut ur en fågelbur, sliter av sig 1800-talets krinolin och korsett, släpper ut håret och träder in i 1900-talet. Som anställd på en textilfabrik hoppas hon omvandla sig själv från objekt till arbetande subjekt. Gastarbeiter är hon dessutom, i Brigitte Zehs tolkning, tvingar sig själv att tala svenska, men faller ibland in i längre tyska haranger. Folk omkring denna Nora säger ofta att de inte förstår henne, och samma problem har man som åskådare. Inte på grund av tyskan men för att regissören har ålagt Brigitte Zeh och nästan hela ensemblen att hysteriskt skrika eller rabbla repliker med förvrängda falsettröster.

Det är synd, för i Jelineks text finns ett rasande uppror mot en värld av hänsynslöst köpslående om tomter, människors liv och sex, där dramatikern förbinder kapitalism med fascism och kvinnoförtryck. Det hade varit intressant att få höra hur hon resonerar. I stället tar den rastlösa, stökiga iscensättningen över och gör Nora till ett viljelöst sexobjekt i händerna på affärshajen Weygang (Håkan Paaske) som kväver henne i pälsar och kvinnoförakt. Hon slungas runt i en modern värld av korrupta typer, gangstrar och fascistiska underhuggare, där hon endast förmår synliggöra sig själv genom att shoppa och erbjuda sexuell njutning.

Uppsättningen har flera fyndiga sceniska grepp, som de askgrå textilarbetarna inlåsta som lik i smala plåtklädskåp på fabriken, eller Noras exmake Torvald (Sven Boräng), som styr sin nya trofékvinna Fru Linde (Karin Lithman) vid spisen med fjärrkontroll. Hon är som hämtad ur en husmorsfilm på 60-talet, med blommig utställd klänning och Marilynblonderat hår, evigt leende och behagfull. Slutet, där Nora återfinner Torvald, och de båda agerar stelt med playbackröster, som vore de animerade dataspelsfigurer, uttrycker också effektivt en betvingande stereotypisering av män och kvinnor. De kan liksom inte komma undan sina roller i de slutna kulturella system som formar oss alla.

Trots dessa lyckade scener och trots dynamiska kompositioner av video (Sebastian Pircher) och ljuddesign (Heiko Schnurpel), är helheten förvirrad och överlastad. Det som egentligen mest står ut är porträtten av Nora och Torvald – och deras patriarkalt laddade, sadomasochistiska relation. Just detta är ett återkommande tema i nutida tolkningar även av Ett dockhem. En av de mest epokgörande gjordes 2002 av Anna Bergmanns landsman Thomas Ostermeier – vars Nora sköt ihjäl sin make.

Nora

Malmö stadsteater, Intiman

Text: Elfriede Jelinek, övers Sofia Stenström

Regi: Anna Bergmann

Scenografi: Florian Etti. Videodesign: Sebastian Pircher. Medv: Brigitte Zeh, Håkan Paaske, Karin Lithman, Sven Boräng m fl

Publicerad SvD 17/3 2013

Läs mer om Elfriede Jelinek:

Rosamunde – monolog i regi och med Petra Fransson, Avdelning 14 >>>