teaterkritik - kulturproduktion

Hem » Teaterkritik » Sverige » Lotta Lotass – Samlarna, regi Olof Lindqvist, Teater Bhopa

Lotta Lotass – Samlarna, regi Olof Lindqvist, Teater Bhopa

Lotta Lotass debutpjäs Samlarna har med rätta jämförts med Beckett. Här finns starka paralleller med I väntan på Godot, Slutspel och Lyckliga dar. Samtliga pjäser skildrar personer som befinner sig i utstötta rum av existensen, där de tycks dömda till en relativt meningslös väntan på döden. De skapar godtyckliga rutiner och strukturerar sin inre och yttre verklighet för att göra tillvaron överskådlig. I samtliga fall kan man se dessa enslingars villkor som extrema exempel på människans utsatthet. Genom dem påminns vi om hur vi bygger våra liv med sociala projekt och strategier som ger oss en illusorisk mening och status av att vara mer eller mindre normala. Men kanske är det bara ett sätt att fylla ut tiden i väntan på döden?

På Teater bhopa har bröderna Homer och Langley, båda i 30-årsåldern, bestämt att låsa in sig i sitt hem. I Pär Luttropps och Krister Kerns gestalter kliver de in på den bara scenen, iförda frack, likt två showartister. De talar i perfekt rytmiserad dialog, belåtna som om de just klarat ett inövat nummer: ”Vi gjorde det. / Det är gjort.” De har klarat att avsäga sig världen. Båda är uppsluppna och peppar varandra i detta förbjudna företag. Hos Krister Kern – Langley – blandas det dock snart med glimtar av rädsla och ångest. Hans ansikte tycks säga: Kan man verkligen göra så här? Pär Luttropps storebror Homer är mer målmedveten och bestämd. Han skruvar ur dörrklockan, avvisar föraktfullt samhället och börjar lägga upp en närmast vetenskaplig plan för hur rummet ska skyddas mot inkräktare.

De håller varandra levande med minnen och rollspel. Man minns föräldrarna, gamla hus eller fågeln i trädet. Bröderna svävar ut i en poetisk växelsång av metaforer över fågelns läten. De kräver precision och tydliga definitioner av varandra i minnesbilderna, inte minst för att avgränsa sig mot det de avser att glömma. Homer hävdar att de är avskilda, inte isolerade. Avskild betyder ju tillbakadragen och fri, inte utfryst och avsöndrad.

Efter paus (vilken först känns som ett illusionsbrott, när de nu skulle vara inlåsta) har det gått 30 år. Bröderna har barrikaderat sig bakom en kvävande dammig samling av tidningar, bråte och allsköns parafernalia, som fyller scenen. Männen är skitiga och tar på sig lösskägg, vilket markerar teaterns distans. Homer är nu blind (likt Hamm i Becketts Slutspel) och Langley påtagligt förbittrad i en daglig kamp mot råttor. Det känns klaustrofobiskt, nya minnen ska ältas och uttråkningen är nära.

Men det är här som Lotta Lotass berör de traumatiska erfarenheter som kanske ligger till grund för detta tvångsneurotiska projekt. Kanske handlar det om en misshandlad syster som man glömde namnet på, kanske bottnar samlarmanin och inlåsningen i en överväldigande ångest inför den oändliga, icke överblickbara världen. Här i rummet organiserar bröderna en systematiserad, till synes ohotad tillvaro.

Skådespelarna tar väl tillvara textens nyanser, rytm och spelbarhet. De spelar med ovissheten. Pjäsen bygger på en verklig historia, men varken Lotass eller ensemblen söker tillflykt i enkla förklaringsmodeller. Föreställningen bara öppnar små fönster in till den existentiella ensamhet som delas av alla människor. Somliga förintas av den. Andra lever vidare, obekymrat.

Teater Bhopa, Göteborg.

Text: Lotta Lotass.

Regi: Olof Lindqvist.

Scenografi: Andreas Nilsson.

Medv: Krister Kern och Pär Luttropp

Publicerad i SvD oktober 2005

Läs mer om Lotta Lotass dramatik:

Senaste inlägg

Kategorier