teaterkritik - kulturproduktion

Kung Oidipus av Jon Fosse - som dansteater i regi av Kajsa Giertz, Malmö stadsteater

Koreografen och regissören Kajsa Giertz är, tillsammans med Birgitta Egerbladh, en av de främsta företrädarna för svensk dansteater. Säkert inspirerade av ikonen Pina Bausch har de utvecklat egna koncept för att integrera drama med dans i en poetisk energi, som förenar skådespelare och dansare i kollektiva uttryck. I Jon Fosses Kung Oidipus inleder Kajsa Giertz varje scen med en koreografisk figur, där aktörerna etablerar ett fysiskt språk för att utforska och färga teman och dialoger.

När till exempel den gamle, blinde siaren Teiresias inträder i dramat tar den högreste Lindy Larsson av sig allt utom kalsongerna och släpar runt på medspelaren Jennie Lindström i obekväma poser, så att hans kropp blir tung, krökt och eländig. När Jennie Lindström så sätter en hand framför hans ögon förvandlas Lindy Larsson helt till den man som med sin inre syn ser att kung Oidipus är blind för sitt eget öde. Teiresias krälar obehagligt närgånget på Fredrik Gunnarsons Oidipus, som äcklad avvisar sanningen om att han dödat sin far och lever i incest med sin egen mor.

Det är många etapper som den antika grekiska Oidipusmyten har silats igenom innan den nått fram till scenen på Hipp i Malmö. Sofokles skrev sin tragedi ca 427 f Kr och den hyllade norske dramatikern Jon Fosse drar ut essensen av familjesagan i trilogin Döden i Thebe (2008), som också rymmer Oidipus i Kolonos och Antigone. Här spelas nu enbart det inledande parti som på 70 minuter berättar hur kung Oidipus får insikt om sitt öde.

Förutsättningen både för Fosse och Giertz är att Oidipusmyten inte bara är känd för oss alla utan också del av vårt kollektiva omedvetna. Kajsa Giertz låter aktörerna kravla ut på scenen ur luckor i golvet, som om de föddes ur denna nedärvda västerländska kulturmassa. Oidipus själv är inte en enskild, psykologiskt definierad person, utan snarare en erfarenhet, som delas av alla. Rollen framförs av åtta aktörer, män och kvinnor, i ensemblen. Kajsa Giertz gjorde ett likartat, lyckat grepp att dela upp Carmen på flera uttolkare, just här i Malmö 2009. Det passar bra med Jon Fosses ofta retoriska, tillbakahållet konventionella repliker, där individer blir ekon av tankar som inte riktigt bottnar i dem själva. De blir ett slags upplösta subjekt som inte egentligen förmår definiera sin bild av verkligheten.

Scenbilden av Sven Dahlberg och kostymerna av Jenny Nordberg placerar gestalterna i nutid, med anonymiserande kontorskläder och moderna kontorsstolar på en tom scenyta. Iscensättningen skildrar på ett ganska anspråkslöst, egentligen avdramatiserat sätt hur människan möter myten, söker gestalta idén om ett ”Oidipuskomplex”. Kajsa Giertz leder skådespelarna och dansarna in i att pröva sig fram genom dans, sång och musik (suggestivt komponerad av Anders Ortman), samtal och monologer. På så sätt avspeglar hon hur människor alltid uppfinner nya gemensamma språk för att tolka och förvalta de historier vi alla är präglade av.

Kung Oidipus

Malmö stadsteater, Hipp

Text: Jon Fosse, övers Annika Silkeberg, efter Sofokles. Regi, koreografi: Kajsa Giertz. Scenografi: Sven Dahlberg. Medv: Lindy Larsson, Cecilia Lindqvist, Jan Vesala, Katarina Lundgren-Hugg, Fredrik Gunnarson, Jennie Lindström, Josef Palm m fl

Publicerad SvD 1/10 2011