Kafkas Förvandlingen - Gisli Örn Gardasson på Malmö stadsteater

Franz Kafkas prosatexter har på senare år inspirerat europeiska teaterskapare till alltmer innovativa scenkonstverk. Av Processens byråkratiska irrgångar gjorde tyske Andreas Kriegenburg en uppmärksammad iscensättning kring ett gigantiskt storebrorsöga, där ett antal Josef K klättrade runt i ett kontorslandskap fäst vertikalt på fondväggen. Polske Krzysztof Warlikowski turnerar just nu med ett mångdimensionellt, inträngande drömspel där Processens våld, förtryck och jagupplösning sammanvävs med texter av Koltès och Coetzee. I London hade den isländske regissören Gísli Örn Gardarsson 2006 stor succé med sin och David Farrs tolkning av Förvandlingen, en uppsättning som sedan dess turnerat internationellt.

Chefsduon på Malmö stadsteater föll direkt för Gardarssons drastiska teatralisering av Kafkas klassiska novell från 1915, där en utbränd handelsresande, Gregor Samsa, en morgon vaknar som en insekt, alienerad från familj och samhälle. Gardarsson och hans team från Vesturport har därför överfört sitt lyckade koncept för denna nattsvart groteska fars till Malmö, med musik som specialkomponerats av Nick Cave och Warren Ellis. Torbjörn Flygt har översatt den engelska bearbetningen till spänstig svenska.

I Börkur Jónssons tudelade scenbild har vi en dockhemsborgerlig salong där familjen Samsa organiseras hierarkiskt kring en auktoritär far (Håkan Paaske). Modern (Katarina Lundgren-Hugg) och dottern (Josefin Iziamo) tar lydigt emot order, och man förstår att sonen Gregor (Mattias Lech) under längre tid slitit sig till bristningsgränsen för att försörja dem alla och bejaka faderns krav.

Men denna morgon har Gregor försovit sig, och hans kammare på övervåningen är ett förvridet universum där tyngdlagar och normala perspektiv satts ur spel. Som en ostyrig insekt klättrar Mattias Lechs kostymklädde figur akrobatiskt runt på väggar och i taket. Familjen blir förskräckt, men fasar mest för de sociala konsekvenserna av att ha en ”onormal” son, som hyperaktivt utövar parkour bland takkronor, trappräcken och matsalsbord. Begreppet fysisk teater får här en särskild dimension.

Gregor blir inlåst och får leva i misär tills han (i denna version) omintetgör sig själv. Gísli Örn Gardarsson tillspetsar spelet i en absurd skildring av patriarkalt förtryck, en våldskultur som inte minst pappas duktiga dotter ivrigt tar efter när hon misshandlar sin bror. En tänkt hyresgäst, spelad med kylig ironi av Fredrik Gunnarson, talar också olycksbådande om en framtid ”när samhället ska rensas på ohyra”, och att denna familj står på listan.

Ensemblen är stramt sammansvetsad och balanserar nästan lättsamt fram den kusliga bilden av en medelklass, som i sin förljugna normalitet etablerar fascismens antihumanism. Kafkas allegoriska novell har på nytt förvandlats till bitande vital scenkonst.