Jimmie Åkesson / Den utomeuropeiska invandringen – av Jens Peter Karlsson, Teaterrepubliken
Politisk hetluft viner över höstscenerna i Malmö. På Hipp dyker det upp en hakkorsviftande man ur vassen och chockar ett gäng sommarfirande småborgare. Och hos Teaterrepubliken är sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson huvudperson i en rapp komedi. Vad är det för krafter som utmanar den svenska lagomtoleransen och vår traditionella partipolitik? Pekar den nya dramatiken på att vi dras in i en konfliktladdad politisk kultur?
Beträffande Erik Gedeons och Klas Abrahamssons sångspel Min vän fascisten, innehåller den bara en riktigt farlig scen. Den kommer mot slutet, då den naziuniformerade Fridolf har blivit hånad för sina romantiska drömmar om ett frihetsparti för alla. Han hytter då med sin jaktbössa mot det självgoda gäng av medelålders vita svenskar som han mött vid den idylliska strandverandan.
”Jag ska aldrig bli som ni”, ryter han åt dem i ett hårdrocksvrål, ”världen vore bättre utan er!”. Och för ett ögonblick undrar man om han likt en Breivik ska meja ner detta pastellklädda, arroganta medelklassgäng. Semesterfirarna, med förnamn från Bullerbyn, har nämligen under hela stycket beskrivits som jazzande, swingande figurer utan konsekventa hållningar och engagemang. De är stereotypa representanter för ett Sverige där demokratin tas för given och går på tomgång, där man har tysta fördomar mot fattiga och invandrare och där etablerade partipolitiker debatterar med tandlösa budskap.
Duon Gedeon/Abrahamsson hade stor framgång med sitt förra sångdrama Ingvar! – där en skildring av Ikeagrundarens liv och karriär gav stoff till en uppkäftig kritik av kapitalism i svenskhetens namn. Det nya verket är betydligt grumligare i sitt budskap. Fridolf, den så kallade fascisten, är en särling från en isolerad ö, som hittat morfars uniform och hakkorsbindlar på vinden, utan att veta vad de betyder.
Musikalartisten Daniel Engman framställer honom som en aningslös fåntratt, förstärkt i sin saltstänkta oskuld av Gedeons Lasse Dahlquist-vänliga musik. Den kontrasterar mot kompisgängets sångnummer i moderna, urbana tongångar av latino- och brasserytmer. Musiken – som spelas av Mikael Gökinans liveband på scen – och körpartierna skapar en lyckad stilisering och känsla av kollektiva åsiktsbildningar. Men Klas Abrahamssons ironiserande texter punkterar de flesta argument och han tycks i grunden avsky hela bunten på scenen. Man undrar vad han vill ha sagt?
Jens Peter Karlsson, som står för manus och regi till Jimmie Åkesson och Den utomeuropeiska invandringen är mera inkännande med sina figurer. Han för oss in i sverigedemokraternas högkvarter, där spindoktorerna Benjamin (August Lindmark), Johanna (Ida Wallfelt) och Maria (Ida Löfholm) tillsammans med Torbjörn Lindbergs Jimmie Åkesson spinner valstrategier.
Deras kampanj störs av interna skandaler och utbrytaren PO i Lund (i verkligheten SD-politikern Hans Olof Andersson), som inte vill ge kulturstöd till Teaterrepubliken för en produktion om Jimmie Åkesson! De tvingas tala om kulturpolitik i stället för invandring. PO läxas upp i det toppstyrda partiet, och Jimmie håller sina invanda tal, som fyndigt består av att han läser upp Du gamla du fria och Kungssången.
Ett mellanspel, Den utomeuropeiska invandringen, infogas mellan första och andra akten. I Anna Nässlanders suggestiva ljusdesign frammanas en paranoid mardröm för ett par i Malmö år 2052, där araber fått herravälde. De söker trygghet hos sina likar – oss i publiken – och Åkessons röst ur mörkret varnar för detta skräckscenario. Estetiken karikerar SDs osmakliga valfilm 2010, där kvinnor i svart burka sågs rusa förbi en pensionär i ett bidragsrace.
JP Karlsson är väl påläst och klär träffsäkert av sd med deras egna argument. Samtidigt skapar ensemblen sympati för dessa vilsna personer som söndras av internt gnabb och aldrig får makt att driva sin invandrarpolitik. Både Teaterrepubliken och Malmö stadsteater lyckas sålunda ge ganska avväpnande bilder av vår tids politiska extremister.
Teaterrepubliken
Jimmie Åkesson / Den utomeuropeiska invandringen
Text, regi: Jens Peter Karlsson
Medv: Torbjörn Lindberg, Ida Löfholm, Ida Wallfelt och August Lindmark
Min vän fascisten
Malmö stadsteater, Hipp
Musik, regi: Erik Gedeon. Text: Klas Abrahamsson
Scenografi: Ulrich Frommhold. Kapellmästare: Mikael Gökinan. Medv: Mari Götesdotter, Mattias Linderoth, Sven Boräng, Katarina Lundgren-Hugg m fl
Följande motivering angav sverigedemokraten Hans Olof Andersson när han 2011 reserverade sig mot Region Skånes beslut att ge projektpengar till Teaterrepublikens uppsättning: "ett projekt som öppet säger sig ha tendentiösa politiska syften. När konsten blir en slav under ett maktsystem på detta sätt kan det knappast resultera i några konstnärliga värden".
Läs mer om Jens Peter Karlsson här:
Kan man lära sig bli skådespelare? Samtal på Teaterhögskolan i Malmö >>>
Ayn – av Jean Peter Karlsson, Teaterrepubliken >>>
Ibsens Lille Eyolf, Skillinge Teater >>>