teaterkritik - kulturproduktion

Jörgen Dahlqvist: Untitled I-III

Valet står mellan att vara människa eller svin. Som människa har jag ordet och ordet ger mig valmöjligheter att inte agera driftsstyrt – som ett svin. Vad är det då i ordet, i själva språket som kan få en människa att välja att begå omänskliga handlingar, där hon förnekar det djupast mänskliga hos sig själv, nämligen den mänskliga viljan att leva och respektera andras liv?

Jörgen Dahlqvist är besatt av gränssnittet mellan ord och våldshandling. I en rad pjäser och monologfragment har han utforskat vilka ord det är som övergår i krig, övergrepp och våld. Här, i Teatr Weimars nya experimentform Untitled, som utspelas på en miniscen (inför 18 åskådare) intill ”huvudsalongen” (med hela 40 platser!), presenterar Dahlqvist en triptyk som kretsar kring gränsövergångarna mellan det verbala och den våldsamma handlingen.

Först ett hörspel i form av en telefonsvarare, ”A G Bell Sound Bites”, där Mannen (Pär Malmström) ringer till Kvinnan (Karin Lithman) och söker försoning. Man anar att han varit våldsam, att han vill förändras, men i sin neurotiska telefonterror till hennes omutliga svarare blir han alltmer hotfull, använder deras barn som alibi för sin aggressiva narcissism.

Untitled II är en videoinspelning, ”God Bless Us All” där Linda Ritzén som statsöverhuvud manar oss till oförsonlig kamp mot våldsamma inkräktare. Vem fienden är vet vi inte riktigt, bara att Gud är med den som vågar kämpa för en större sak, som vågar offra även barnen. Ingen är oskyldig.

I den sista monologen, framförd live av Elena Aleksandrova, går vi in i huvudet på en självmordsterrorist minuterna före och under ett bombattentat. Lågmält, intensivt, känsligt prövar hon sig fram i den språkliga labyrint som ska ge henne trygghet i det absoluta våldet, i blodet och smärtan. Genom det språk som gör henne till människa upptäcker hon att ingen är en ö (vilket har formulerats i alla tre monologer), att ingen är oskyldig. Även om vi väljer att inte välja våldet så är vi redan som barn delaktiga i det läger, den kultur, som utövar våld i vårt namn.

Death to the Fascist Insects that Prey upon the Life of the People är titeln, lånad från Patty Hearst. Kvinnan ser valet att dö som en befrielse, och den utmanande tanke som Jörgen Dahlqvist via henne utforskar är, att det enda radikala val vi kan göra som människor är att välja dö. Först då ställer vi oss utanför våldets-motvåldets mekaniska upprepningar.

Skiftningarna i diskurs (från privat till storpolitisk till agerande fundamentalist) och medier (från telefon och tv till det nakna, rena ansiktet) uttrycker våldets närvaro på olika nivåer i vår kultur. Själva formen belyser sålunda den kusliga tanke som undersöks: hur språket i olika förklädnader, utklätt till rättvisa, befrielse, godhet, ansvar, ger människan mandat att döda.

Teatr Weimar, Malmö. Text, regi: Jörgen Dahlqvist. Ljus: Tiina Fingerros. Teknisk konsult: Johan Bergman. Medv: Elena Aleksandrova, Linda Ritzén, Pär Malmström och Karin Lithman

Publicerad SvD januari 2007