Jörgen Dahlqvist - Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist

Led Zeppelin och Stairway from heaven har inte någon uppenbar betydelse i Jörgen Dahlqvists senaste pjäs, trots den långa, retoriska titeln. Inte mer än att Dahlqvist i sin text upprättar ett självbärande poetiskt och teatralt universum som han utforskar, precis som Led Zeppelin gör i sången om en kvinna som ska köpa en trappa till himlen.

Med dessa förutsättningar och i total avsaknad av yttre referenser går de igång och skapar sig själva och varandra. På ett pinterskt vis verkar de ha hamnat där för att bevaka en icke definierad kvinna – som lika gärna kan vara kvinnan vi ser. För de blandar direkta repliker till varandra med kommentarer och scenanvisningar om vad de ska säga och när och hur. Linda Ritzén och Rafael Pettersson kretsar oavbrutet omkring varandra i cirklar, likt kärnpartiklar i en atom som definieras i en ständig växelverkan.

Personerna söker fäste i varandra, genom grova projiceringar, frågor och ömsesidiga anklagelser. Ingenting vet de säkert om sig själva eller varandra, deras enda verklighet är den de upprättar av ord som utväxlas, ofärdiga meningar, ansatser till handling. Både Linda Ritzén och Rafael Pettersson har en makalös förmåga att skapa en spänning omkring denna kärna av intet. Likt sångare rör de sig i precist avvägda variationer av dramatisk intensitet där de uttrycker aggressioner, ömhet, längtan, sökande. Så snart de skissat en kontur av identitet hos varandra kastas den överbord av osäkerhet och ifrågasättande. Som åskådare söker man själv hela tiden skapa mening i deras retoriska dialoger. Kanske är kvinnan de övervakar någon i publiken? Kanske är deras figurationer en bild av själva teaterkonsten, som utageras i slutna rum och inte längre kan bry sig om att söka en likgiltig publik? Alla möjliga scenarion kan projiceras på den sceniska verkligheten.

Därigenom har Jörgen Dahlqvist lyckats med det han enligt programmet föresatt sig: ”att skriva fram ett språk som bara har sina egna referenser att röra sig inom /…/ så att allt till slut blir helt inneslutet i sig självt.” Det är virtuost iscensatt och framspelat, och märkligt gripande, trots att stycket vänder ryggen mot allt slags fiktion, illusion eller inlevelse, det som normalt väcker så starka känslor inom teatern.

Publicerad SvD februari 2009