Jörgen Dahlqvist - Elektra, Teatr Weimar

I våras inledde Teatr Weimar en serie nyskriven dramatik som bygger på antika myter. Syftet är att belysa kvinnors villkor och roller i dag, med djup resonans från grekiska tragediers arketyper. Först ut var Christina Ouzounidis Persefone (SvD 28/4), och nu har Jörgen Dahlqvist i en stram, skoningslös text renodlat konflikterna i Elektra.

Pjäsen inleds vid Agamemnons begravning. Monica Wilderoths Klytameistra är förstenad av skuldkänslor och sorg. Två barn har hon förlorat, och efter skilsmässa har nu hennes exmake begått självmord. Hon får lite tafflig tröst av sin älskare, Aighistos, som Pär Malmström ger en ljus, empatisk gestalt. Förmodligen vet han inte vilken mörk familjehistoria han förälskat sig in i. Det vet däremot Elektra, som hudlöst översiggiven gråter ut saknaden efter sin far. Linda Ritzén ger Elektra en trotsigt pubertal protest, reser en mur av förakt mellan sig själv och moderns nye man: ”Jag vill vara ensam med min sorg”.

I oroliga nattliga samtal med sin döde far väver Elektra en egen logik. Aighistos, som slog en kil mellan hennes föräldrar, är orsaken till faderns död. Klytameistra, tyngd av diffusa skuldkänslor men vilja att leva, bestämmer sig för att gå vidare och bejaka sin nya kärlek. Här uppstår den omöjliga konflikten. Elektra kan inte acceptera moderns relation med ”mördaren” Aighistos.

Fredrik Haller driver in de två kvinnorna i en rasande uppgörelse som torde sakna motstycke på svenska scener i dag. Monica Wilderoth släpper alla tyglar och vrålar ut ett våldsamt försvar av Klytameistras livsval. Linda Ritzén, som är hypnotiskt uppfylld av Elektras hämndplan, skär djupa sår i moderns själ, söndrar hennes möjligheter att någonsin våga tro på ett nytt liv. Jag har själv aldrig sett så kompromisslöst blottlagd förtvivlan på scen sedan Fiona Shaw gjorde Sofokles Elektra i början av 90-talet i Deborah Warners regi. Dessa två kvinnor har ingen utväg genom varandra, de måste gå inåt i sig själva och finna sätt att förhålla sig till verkligheten.

Elektra är oförmögen att förhandla med sin smärta och hamnar på sjukhus. Här kommer en tragisk slutscen som har starka likheter med Sarah Kanes Psykos 4:48, en monolog av besvärjelser från en människa som redan befinner sig i de dödas rike.

Jörgen Dahlqvist har skrivit ett helt modernt skilsmässodrama, men bevarar antika rollnamn och låter personerna referera till både Hades, Orfeus och Persefone. Detta blir inga främmande anakronismer. Snarare ger de klassiska referenserna ett djup åt de nutida gestalterna. Detta har hänt förr och det kommer att hända igen.

Publicerad SvD september 2005