Ingmar Bergmans Fanny och Alexander – regi Maria Åberg, Malmö stadsteater

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander borde egentligen vara obligatorisk referens för alla svenska kulturpolitiker och kulturstödsbyråkrater. För i hjärtat av detta folkkära mästerverk ligger en tillit till konstens, diktens och fantasins utvecklande kraft. Filmen och den alltmer spelade pjäsen skildrar livet som en teater, där vi går in och ut ur roller, masker, sorger, glädjeämnen, liv och död.

Hela skeendet tolkas utifrån Alexanders (Emanuel Olsson) subjektiva blick. Klädd i änglavingar sätter han igång den magiska teaterapparaten med ett tomtebloss – och därefter är föreställningen hans dröm eller minnen eller dikt. Scenerna färgas och fördjupas av Carolyn Downings suggestivt sammansatta ljudlandskap och David Holmes stundtals expressionistiska ljus.

De inledande julscenerna i det Ekdahlska familjehemmet susar förbi i rasande fart som fragment av lyckorus. Rädslan inför faderns dödskamp, mötena med hans vålnad, uppbrottet när modern Emilie gifter om sig med biskop Vergérus, förtrycket i biskopsgården – allt silas genom rökdis som undflyende minnesbilder, sorterade och omdiktade i Alexanders undermedvetna, förstärkta av hans känslor.

Alla figurer söker strategier för att leva med fantasins kraft. Ekdahls älskar att deras lilla, gripbara värld lyfts och utvidgas av aktriser och konstnärers geni. Huvudpersonen Emilie (Cecilia Lindqvist) ser teatern som en mantel av trygghet men drabbas själv av en djuplodande identitetskris inför alla de roller och masker hon bär. Biskop Vergérus (Fredrik Gunnarson) vill ha full kontroll på dikten, helst bör den utövas inom kyrkan eller definierade konstinstitutioner. Alexanders fria historier ser han enbart som hot och straffar diktaren med piskrapp.

Maria Åbergs tolkning är starkt präglad av hennes känsla för teaterns särart kontra filmens. Hon lyckas skapa intressanta simultanskeenden, där figurer från olika situationer finns på scen samtidigt. Särskilt starkt blir detta i slutet, då Fanny och Alexander befinner sig hos familjevännen Isak Jacobi (Kenneth Milldoff) och upptäcker hans esoteriska rum av marionetter och medium. Det korsas av modern Emilies dramatiska uppbrott från biskopsgården och den eldsvåda som ska hjälpa till hennes frigörelse.

En annan teatral finess är att rollistans 54 personer blivit omsorgsfullt porträtterade av bara elva skådespelare. Dubbleringarna ger mångtydig resonans åt gestalterna. I Fredrik Gunnarson får den snälle teaterdirektören Oscar och biskop Vergérus berika varandra, medan Susanne Karlsson pendlar mellan den svulstiga Alma Ekdahl och biskopens bigotta, sexuellt uttorkade syster Henrietta. Josefin Iziamo spelar den låghalta, godmodiga jungfrun Maj, men också den råttlika tjallaren Justina i biskopsgården och den mystiske Ismael, som går genom liv och kroppar.

Uppsättningen bejakar sålunda den poetiska drömspelsteknik, lånad från August Strindberg, som Bergman citerar i epilogen: ”Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, inga konsekvenser, inga skrupler, ingen lag.”

Malmö stadsteater, Intiman

Text: Ingmar Bergman

Regi: Maria Åberg. Scenografi, kostym: Naomi Dawson. Medv: Cecilia Lindqvist, Fredrik Gunnarson, Emanuel Olsson, Antonia Sandblom, Josefin Iziamo, Erik Olsson, Karin Lithman m fl

Publicerad SvD 2/12 2012

Läs mer om Maria Åberg här:

Dennis Kelly: Kärlek och pengar - Malmö stadsteater >>>

Läs mer om Ingmar Bergmans filmer på scen här:

• Ingmar Bergman: Fanny och Alexander - regi Emmet Feigenberg, Det Kgl Teater Köpenhamn >>>
  
• Ingmar Bergman: Høstsonaten - regi Hilda Hellwig, Det Kgl Teater Köpenhamn >>>
  
• Bergmanvariationer - av Jörgen Dahlqvist, Malmö stadsteater/Teatr Weimar >>>