Harold Pinter - Födelsedagsfesten, regi Tobias Theorell, Malmö stadsteater

Det fantastiska med Harold Pinters dramatik är att den, rätt spelad, skapar mysterier kring rollgestalterna, som varje enskild åskådare kan ge sin egen tolkning åt. I Tobias Theorells lysande uppsättning av Födelsedagsfesten (skriven 1958) är det möjligt att Stanley (Fredrik Gunnarsson) är en spirande, fri konstnär, som kvävs och kläms in i konventionens tryggt förutsägbara kostym av sin omvärld. Men han kan faktiskt också vara en bluffmakare, en medelmåtta som glömt vem han är men ändå önskar skapa sig själv i nuet och fantisera om en storslagen identitet som pianist.

Iscensättningen balanserar på ett dynamiskt sätt mellan den lätta komedin och den djupt oroväckande kärna av panik som Pinter vill förmedla. Å ena sidan är Födelsedagsfesten en mysig badhotellslek, en tidig Pang i bygget. För Wallis Grahn som den frodiga landladyn Meg är livet lika blommigt som hennes rara sommarklänningar. Lyckan är att pensionatet ”står med på listan”, trots att frukosten är undermålig och hon inte ens kan laga anständigt te, den dryck som utgör själva fundamentet för en fungerande engelsk trygghet.

Megs dialog med maken Petey (Lars-Göran Ragnarsson) är puttrig och fylld av rutin, medan hon spelar förförisk moder mot Stanley och de två märkliga gäster som anländer, McCann (Göran Dyrssen) och Goldberg (Kenneth Milldoff). Man utväxlar klichéer, bekräftar varandra i delade diffusa värderingar om det ”land of hope and glory” vars omkväde svagt spelas ur högtalarna mellan akterna. Grannen Lulu kryddar med signaler om sex då hon i Petra Brylanders vänliga, avrundade gestalt och med kyssvilliga röda läppar tittar in på fest.

Men hos Pinter är inte detta någon sorglös idyll, där allt är ljust som Marianne Lindberg de Geers snygga, lindblomsgröna dekor och dräkter. I själva verket är det här, i de stela traditionerna, i klyschorna som dras likt besvärjelser, som det grundläggande åsiktsförtrycket utövas. McCann och Goldberg är två gangstrar som kommer, inte för att döda Stanley, men för att tysta hans originalitet. I effektivt rytmiserade, brutala korsförhör tvingar de Stanley att gå in i ett kollektivt minne han inte tror på. Under sken av jovialitet – Milldoff suverän i sin ironiska distans – och välpolerad gentlemannastil – Dyrssen torrt nervös och stram – lovar de att ”ta hand” om Stanley.

Medan Fredrik Gunnarsson sitter katatoniskt förstummad avser de att omformulera Stanley som person. De fråntar honom rätten att dikta sig själv. När de två männen för bort Stanley från pensionatet grips den dittills tystlåtne Petey av panik. Han ropar med förtvivlan och resignation till sin stamgäst: ”Låt dem inte säga åt dig vad du ska göra”. Just denna replik är ett credo för hela Pinters dramatik.

Födelsedagsfesten / Regi Tobias Theorell / Malmö dramatiska teater, Intiman

Publicerad Kvällsposten 16 september 2004

Harold Pinter - Födelsedagsfesten, regi Tobias Theorell, Malmö stadsteater

Senaste inlägg

Kategorier