Folkets fiende – av Henrik Ibsen, regi Dritero Kasapi
Henrik Ibsens pjäs En folkefiende skrevs 1882 och har på senare år fått en rejäl renässans. Vem kan motstå den omöjliga konflikten mellan en läkare, som vill publicera sanningen om det hälsovådliga vattnet på badanläggningen i en liten kurort, och ett kommunalråd, som vill mörka allt, eftersom nya reningssystem skulle bli svindyra och innebära flerårig stängning av kommunens kassako?
Med Emil Almén som den idealistiske Tomas och Fredrik Gunnarson som den pragmatiske makthavaren Peter upprättas två starka, likvärdiga motpoler. Den ene är intensivt och obekvämt uppriktig, den andre mer beräknande och mån om sin position. Mellan dem placerar sig representanter för Tomas familj, media och husägare, vars sympatier växlar fram och tillbaka, utifrån personliga och kollektiva bevekelsegrunder.
Precis som i den aktuella debatten om Margot Wallström och Saudiarabien går åsikterna isär om budskap, form och kommunikationsstrategier. En sak är att man vet vad som är rätt och fel, men hur blir konsekvenserna för näringsliv och arbeten om vi alltid följer moraliska imperativ? Fast, lögner är ju heller inte hållbara byggstenar: ”Vårt samhälle vilar på en grund som är förpestad!”, dundrar Tomas. Ibsen fångade tidigt ett av den moderna demokratins dilemman.
En internationellt hyllad Volksfeind av den tyske regissören Thomas Ostermeier spelas just nu på europeiska scener. Ostermeier bryter där fiktionen och drar på ett genialiskt sätt in publiken i att debattera om vilken av bröderna som kan anses ha rätt. På liknande sätt är Intimanpubliken delaktig, med ljus tänt i salongen, allsång, och rollfigurer som aktivt söker vårt samförstånd eller är generade över att vi ser allt.
Här finns nu inget att skämmas för, i vare sig fiktion eller form. Cecilia Lindqvist som Tomas gravida hustru agerar med lågmäld integritet mellan att vara lojal med maken och ändå ta ansvar för en framtid. Hennes utbrott mot modern (Li Brådhe), som i slutscenen kommer med pjäsens förgiftade gåva, är en bearbetning som ger nutida kontur åt kvinnoporträttet, helt i Ibsens anda.
Det är också en flicka – läkarfamiljens tre barn har här bakats ihop till ett – som får slutordet. Ingen behöver tvivla på att Hilda K Ekengrens lilla Petra har förstått allt när hon sammanbitet upprepar pappas mantra: Ensam är stark.
Folkets fiende
Text: Henrik Ibsen, övers Klas Östergren
Malmö stadsteater, Intiman
Regi: Dritëro Kasapi. Scenografi, kostym: Annika Nieminen Bromberg. Medv: Emil Almén, Cecilia Lindqvist, Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Lars-Göran Ragnarsson m fl
Publicerad i SvD 24/3 2015
Läs mer:
Ein Volksfeind – En folkefiende: Ibsen rakt in i nuet, bearbetad av Thomas Ostermeier >>>