Emil Graffman gör Strindbergs Dödsdansen i queerversion
Dödsdansen ställer en nutida regissör inför utmaningen att ta vara på Strindbergs gnagande och ettriga rytm i dialogen mellan två uttråkade äkta makar, utan att för den skull fastna i en voyeuristisk fascination inför det underhållande i deras eviga grälande. Emil Graffman bryter konventionerna genom att göra Edgar och Alice till ett bögpar, gifta sedan 25 år och nu isolerade på en militärbas i havsbandet. Männen förlustar sig sexuellt med snygga unga värnpliktiga, varav två här agerar i stumma roller som ganymeder.
Det är till dessa sociala outsiders som kusinen Kurt anländer. Bo G Andersson har av Bente Lykke Møller iförts brun bokhållarkostym, medan de gifta herrarna är klädda identiskt, i svarta byxor och vit skjorta. De tre männen kommer att konfronteras med varandra men mest med sig själva. Kusin Kurt dras in i ett homoerotiskt spel där han nästan bejakar denna sida hos sig själv men flyr av rädsla.
Peder Freiijs scenbild antyder 1940-tal och avskärmar parets vardagsrum som ett tittskåp bakom förscenen. Ljuddesignen av Hans Appelqvist och ljusdesignen av Tobias Hagström-Ståhl samverkar med Graffmans regi till ett expressionistiskt, stundtals hallucinatoriskt uttryck. Både Johan Wahlström och Brasse Brännström agerar med en uttalad teatralitet, som skapar distans till deras giftiga replikskiften. Kanske har dessa makar förlorat sig i rollspel med varandra och söker nya självbilder de kan tro på?
Föreställningen är som bäst när den liksom tappar fotfästet och blir som ett drömspel där männen kastas ut i en dunkel, undermedveten sfär av begär och aggressioner. Samtidigt är tolkningen bisarr och lutar ibland åt Fassbinderliknande melodram, speciellt när Alice, resklädd i knallröd kostym, sätter sitt hopp till den måttligt spännande kusinen Kurt, som dessutom fegt avvisar honom.
Det är onekligen ett överraskande grepp att sammanföra två tv-kända underhållare i dessa mytiska roller. Men inte minst Brasse Brännström imponerar som Edgar. Han tar plats både kroppsligen och mentalt, är fåfäng, oåtkomlig och manipulativ. Ena stunden ligger han förstenad av slaganfall, i nästa stund är han viril militär och ska ut och ”inspektera manskapet” (läs: ha sex med en soldat). Johan Wahlströms Alice verkar utled på hans lögner och infall, men man upplever inte någon egentlig smärta hos någon av rollfigurerna. Snarare en inåtvänd ensamhet.
Dödsdansen håller alldeles utmärkt för denna queertolkning, bortsett från det egenartade i att Wahlströms mansfigur heter Alice. Den samkönade parkonstellationen belyser Strindbergs kritiska blottläggning av de sköra punkterna i ett äktenskap.
Dödsdansen
Helsingborgs stadsteater, Lillan
Text: August Strindberg. Regi: Emil Graffman. Scenografi: Peder Freiij. Kostym: Bente Lykke Møller
Medv: Brasse Brännström, Johan Wahlström, Bo G Andersson, Inga Ålenius, Christopher Persson och Oscar Rasmusson
Publicerad SvD 13/3 2011
Läs mer om Dödsdansen:
Strindbergs Dödsdansen i London med Ian McKellen som kaptenen