Dennis Kelly: Kärlek och pengar - Malmö stadsteater

Det finns en scen i Kärlek och pengar som sticker ut och verkligen skildrar det perversa i ett samhälle vars invånare jagas av materiella behov och prylbegär. David (Bashkim Neziraj) möter sin fru Jess (Johanna Rane) i ett väntrum på sjukhuset. Hon är blodig, chockad och upprörd efter att ha försökt rädda en man som knivhuggits av en rånare som ville åt hans mobil. Dödad för en Nokia. David bryter ihop för att Jess var på Oxford Street, shoppinggatan där hon riskerar återfall i sitt köpmissbruk och tvingas in på psyket igen. Han är förtvivlad och förhör henne om vad hon gjorde där.

Den brittiske dramatikern Dennis Kellys (f 1970) pjäs från 2006 borde egentligen heta Begär och pengar, för den kretsar helt kring inre tomrum som fylls ut av tillfälliga begärsobjekt. Ett exempel ges med en inte helt rumsren typ (Lars-Göran Ragnarsson), som söker kontakt med en blyg tjej på en pub (Ellen Fosti) för att komma åt fetischer som ger honom ett slags beröring med henne. Hennes tuggummi eller trosor är lika bra och ger honom ett lugn – för stunden.

Andra försätter sig i fatala skuldfällor för att köpa väskor, silvergafflar, bilar, ja till och med gravmonument. Och i grunden handlar det bara om att besvärja en existentiell ensamhet, att försöka känna sig delaktig i ett större, meningsfullt liv. Johanna Ranes Jess håller i slutscenen en sökande monolog om universum och gravitationskraften som för att finna nycklar till sitt patologiska shoppande. Under pjäsens gång har vi mött henne i fragment då hon stått i begrepp att köpa. Johanna Rane gestaltar nyansrikt och nyktert den inre tvångsmässiga konflikt som driver Jess i fördärvet.

I övrigt har regissören Maria Åberg en hård nöt att knäcka med Dennis Kellys text. Den är orytmisk, ojämn och ibland ytligt pratig. Kelly har inte alls samma energiska driv som landsmannen Mark Ravenhill i succépjäsen Shopping and F***ing från 1996, som gör liknande kopplingar mellan köp- och sexbegär. Han är heller inte i närheten av den mångtydiga poesi kring köparens och säljarens ömsesidiga begär och beroende som 1986 formulerades av Bernard-Marie Koltès i I bomullsfältens ensamhet. Kärlek och pengar har en mer pedagogisk strävan att belysa hur vi alla riskerar att dras in i konsumtionssamhällets tvångsmässighet, utifrån ett bejakande av artificiella behov. Det är viktiga frågor, men Kellys språk är oftast platt i dialogen och fungerar bäst i de scener där hela ensemblen delar på replikerna och redovisar en problematik, till exempel lånekarusellen.

Londonbaserade Maria Åberg har fått med sig en brittisk scenograf, Naomi Dawson, som gjort scenen till ett brittiskt, blekt lysrörrsupplyst väntrum med plaststolar. Rummet indelas i spelplatser för varje scen, förstärkta av underliggande ljud, som markerar kontor, pub eller gatumiljö. Men uppsättningen tyngs av pjäsens ojämna kvalitet.