teaterkritik - kulturproduktion

Den stora premiären – Bröderna Marx på Fredriksdal 2007

The show must go on! Denna klassiska replik uttalas flera gånger i årets Fredriksdalsuppsättning, Den stora premiären. Medan regnet öser ner på scenkonstnärerna och den månghövdade, i stor utsträckning hitresta publiken är det inte utan att vi alla behöver lite mental pepping för att tro på teaterns högre mening.

Ironiskt nog handlar just Den stora premiären om teater med förhinder. Vi har dykt in i Bröderna Marx surrealistiska universum och ett plötsligt dödsfall av chefen för Central Park Theater på självaste Broadway innebär att en rik änka och en nästan premiärfärdig show står på spel. Vem ska ärva teatern? Maffiabossen Don Calzone, dvs Johannes Brost med breda kritstreck, en trio torpeder och hes Brandoröst? Den pärlbehängda änkan Patricia (Ing-Marie Carlsson)? Hur ska man ro i land showen, kommer Calzone att riva teatern och vem får änkan? Ett antal testamenten är i sving och scenen överbefolkas av påstådda advokater.

Allt detta är egentligen bara dramaturgiska injektioner till den perfekt rytmiserade galenskap som trion Cato, Neumann och Malmberg i ord, sång och regi har tillrättalagt. För här handlar det ju primärt om att återföra Bröderna Marx till teaterscenen (de debuterade faktiskt i Broadwayshower på 20-talet) och att förenas med teaterfamiljerna Rydberg och Poppe i välbekanta umgängesmönster.

Eva Rydberg får excellera med sin obetalbara mimik i rollen som den stumme (nåja, inte helt) Harpo, dvs advokaten Charlie, iförd tuta och en regnrock med aldrig sinande attiraljer som halas upp ur innerfickorna. Kim Sulocki är advokaten Ravelli, som sysslar med mål (ja just det, haha) och alltid är på vinnarnas sida. Sulocki bryter på italienska, är lika slug som förebilden Chico och har en snabb, smidig rörlighet på scen. Ola Forssmed är också briljant som Grouchogestalten, dvs Kapten Spoling, med den påmålade mustaschen, den knäppa knäande gången och en verbal och fysisk ekvilibrism.

Åke Cato och Mikael Neumann har ju heller inte haft en helt enkel uppgift att transplantera Marx-filmernas tidstypiska skämt och infall till en nutida svenska. Man lånar friskt av förlagorna och leker oavbrutet med filmkomediernas klichéer. Bland annat spelas en variant av den berömda spegelscenen från Duck Soup med alla tre bröderna utklädda till flyttgubbar i en precis, teatral koordination.

Det som också blir påtagligt när det regnar kraftigt är hur tydligt fokus samtliga har i föreställningen. Från Mia Poppe, Birgitta Johansson och Kalle Rydberg till ensemblens sång- och dansartister råder total koncentration på uppgiften. Alla vet exakt vad de har att göra på scen och varför. I en komedi som denna, där timing, gags och samspel betyder allt, blir detta ett avgörande uttryck för konstnärlig kvalitet. Och det är väl därför folk strömmar tillbaka till Fredriksdal, år efter år. I regn som i sol.

Den stora premiären

Fredriksdalsteatern, Helsingborg

Text: Åke Cato, Mikael Neumann

Regi: Adde Malmberg. Musikbearbetning/arrangemang: Margareta Nilsson. Scenografi: Ingemar Wiberg. Medv: Eva Rydberg, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Birgitta Johansson, Johannes Brost m fl

Publicerad SvD juni 2007