teaterkritik - kulturproduktion

Den hypnotiska tapeten - 1970-talet i absurdistisk skildring av av Jo Strømgren, Malmö stadsteater

Mot slutet av Den hypnotiska tapeten radar berätterskan Susanne Karlsson upp en svit av ord: DDT, hembränt, pizza, hundpest, gyros, störtregn, Björn Skifs, ebola… De ger associativa glimtar av ett 1970-tal, medan ensemblen av skådespelare och dansare formar sig i koreografiska grupperingar, byter plats och skapar nya kluster.

Enligt samma fragmentariska princip växer Jo Strømgrens hela scenkonstverk fram: genom episoder och etyder sätter han igång sina aktörer att kroppsligt och verbalt undersöka aspekter av den nya tidsålder som kanske grundlades på 70-talet. Strømgrens drömlikt absurdistiska tidsmaskin utgår från den tidens tapetmode. Vad kan avläsas i alla virvlar, motströmmar och geometrisk-optiska illusioner? Och vad säger de om sin epok?

Grundmönstret i föreställningen är att aktörerna kommit till en arbetsplats eller institution där de i terapeutiska sittningar söker transcendens genom att stirra på omöjliga tapetmotiv. Oftast faller de ihop i konvulsioner och kan därefter låta sig styras av chefsfiguren Lars-Göran (Ragnarsson) och hans dubiöse assistent Erik (Olsson). Alla medverkande har sina riktiga namn.

Nils Peder Holm kommer som en skeptisk outsider in i sammanhanget, och föreställningen skulle kunna ses som en Kafkalik mardröm, där han successivt bryts ner. Han beskylls för att vara fast i den gamla tiden, avspeglad i biografiska inpass från hans uppväxt. Peder söker sin flickvän Josefin (Iziamo) som har velat frigöra sig men manipulerats att bli en annan, medan Lidia (Wos) dansar sig släpande runt i en civilisation som går på tomgång.

En yttre samarbetspartner eller motståndare presenteras i form av två asiatiska kvinnor (dansarna Hazuki Kojima och Jing-Yi Wang). De talar japanska och nästlar sig in i rummen där de först iakttar välvilligt och plötsligt ger order. Med dessa figurer gör Jo Strømgren en karikatyr av västvärldens försök att förhålla sig till nya ekonomiska medspelare som man inte riktigt begriper sig på. I går var det Japan, i dag är det Kina. Vi fascineras av deras effektivitet men backar osäkert inför deras disciplin och diktatoriska metoder.

Skånes dansteater och Malmö stadsteater samarbetar här för första gången i ett lyckat ensemblespel, som passar Jo Strømgrens uttryck. Hans sätt att släppa loss sin sceniska fantasi utifrån en detalj (tapetmönster) kan erinra lite om belgaren Jan Lauwers. Det är inte precision och glasklar logik (ej heller scenisk virtuositet) som definierar situationerna. Det som snarare utmärker dem är det rapsodiska, lättsamma tilltalet, som erbjuder skiftande sätt att betrakta en ständigt undflyende verklighet.

Den hypnotiska tapeten

Malmö stadsteater/Skånes Dansteater, Hipp

Text, regi scenografi och koreografi: Jo Strømgren

Medv: Nils Peder Holm, Susanne Karlsson, Lidia Wos, Hazuki Kojima, Lars-Göran Ragnarsson m fl

Publicerad i SvD 8/4 2012