Den enfaldige mördaren – Dennis Magnusson/Dennis Sandin, Helsingborgs stadsteater

I vår utseende- och normalitetsfixerade kultur är det sannolikt ingen fördel att födas harmynt och trögtänkt. TV, dags- och veckopress tröstar med makeover-tips så vi kan snygga till våra trasiga självbilder. Vi uppmuntras att anpassa oss till en livsstilsmarknad, där vi kan ta för oss och låta oss konsumeras i ständigt nya relationer och arbeten. Ditt varumärke stärks, ju mer normal och flexibel du är.

Michael Segerströms groteskt vulgäre grisbonde, kallad fabrikör Höglund, är vattenkammad och klädd i tidsenligt kritstreck från 30-talet. Men han dyker ju upp än idag i nya förklädnader, lika beredvillig att köpa sig jasägare med guldkantade kreditkort, feta representationskonton och rymliga fallskärmar.

Magnusson och Sandin har inte försökt efterapa Hasse Alfredsons populära film. De framhäver konflikterna i den starka berättelsen där fabrikör Höglund nyttjar en fattig familj: fadern, som halshuggs i en arbetsolycka, modern som städar och dör av förslitningar, dottern Vera, som våldtas och tvingas bli fabrikörens luder. Och så den harmynte, senfärdige Sven, som bor i svinstian och är gårdskarl.

Storyn inramas av en äldre Vera – Cecilia Borssén växlar med absolut gehör mellan olika åldrar och miljöer – som på 70-talet ligger sömnlös på ett hotell och tänker tillbaka på sin uppväxt. Förstenad och skadad i själen minns hon sina och andras svek mot den avvikande brodern Sven, fabrikörens hänsynslösa övergrepp mot de svagare, och hur hon själv, Vera, ingick ett vitt giftermål med en rar, homosexuell gruvingenjör för att komma bort, få status och försörjning.

Erik Borgekes Sven, däremot, står med sin starka men oviga kropp och enkla enfald som en utmaning mot andras kompromisser, och mot ett Sverige som ännu bara drömmer om folkhemmet, men förförs av fascistoida paroller om starka ledare och rashygien. Två Hasse och Tage-figurer gör inpass med citat ur berömda revynummer, vilket ger deras lättsamma sarkasmer en skarp politisk kontur. Deras engagemang mot orättvisor bottnade ju i detta 30-talssverige som de hade växt upp i.

Det finns en svärta i föreställningen, som förstärks av att Dennis Sandin isolerar och fokuserar viktiga skeenden. Ensemblespelet är mycket lyhört och lyfts av ett dream team med scenografen Yvonne Ericsson, videodesignern Signe Krogh, ljusdesignern Carina Persson samt ljuddesignern Ådi Lindborg och musikern Mikael Svanevik. Vita, öppna stålställningar skapar små spelytor på höjd och bredd. Två mycket höga trappor i bakgrunden leder upp till de dödas värld.

Fem vertikalt placerade, höga, avlånga pannåer förändras i ständiga spel av video- och färgprojiceringar. De anger tidens och säsongens skiftningar på ett underbart träd. Videon skildrar naturen, med hav, rapsfält och himlar fulla av frihet. Musik och ljud målar suveränt sina egna landskap av sökande, ödsliga strängar, oroliga elektroniska stötar – och tidsbundna schlagerlåtar. Den enfaldige mördaren skiktas sålunda på flera tids- och upplevelseplan i en väl genomförd uppsättning.

Den enfaldige mördaren

Helsingborgs stadsteater, Storan

Text: Dennis Magnusson, efter Hans Alfredson

Regi: Dennis Sandin

Scenografi, kostym: Yvonne Ericsson. Medv: Erik Borgeke, Cecilia Borssén, Michael Segerström, Tobias Borvin m fl

Publicerad SvD 21/9 2012