Christina Ouzounidis - Untitled IV-VIII: Håll dig på din cunt

”Jagets teatrar” heter en bok i psykoanalys, som undertecknad hade förmånen att översätta till svenska för en del år sedan. Psykoanalytikern Joyce McDougall skriver där om alla de teaterscener som utgör en människas jag. Att vara levande och dynamisk innebär att våga bejaka de skiftande rollgestalter som bor inne i en, lyssna på dem, låta dem agera jämlikt i olika pjäser. Men ofta har vi också en inre demonregissör, som envist utestänger vissa figurer eller låter dem synas bara som statister eller budbärare. Det är då vi hamnar i obalans, blir neurotiska, tyranniska eller ångestfyllda.

Först ser vi henne genom en statisk internkamera, uppriggad i sminklogen där hon ensam och ljudlöst bygger upp sin scengestalt, sin persona. Noggrant lägger hon en vitpudrad mask och sätter upp håret i nät, redo för en 1700-talsperuk. Hon ikläder sig korsett och krinolin, stretchar och koncentrerar sig för entrén.

Efter denna ansats beträder hon likt en Marivauxhjältinna scenen. Slår sig ner vid ett rokokoskrivbord och börjar skriva frenetiskt på en laptop. Texten växer fram på fondväggen. Här formuleras Christina Ouzounidis upprepade besvärjelseramsor: Jag är stark, jag gör mina egna val, jag vågar riskera att bli ansedd som svag etc. Snart kommer vi till den punkt där skon klämmer, det som verkligen vill ut: Jag har haft affärer med kvinnor – men jag är INTE homosexuell. Det handlar om en kärlek som avbröts, om begär och skuld.

Felstavningarna blir allt fler, självcensuren tar vid, Pia Örjansdotter får ett alltmer ångestfyllt uttryck och fingrarna tvingas in i att erövra orden. Så blir det datastopp och i stället dyker hon upp på film mot fonden i en självsäker attityd till de egna handlingarna. Med en nonchalant arrogans, likt Markisinnan i Farliga förbindelser, förklarar hon för sitt hudlösa jag på scenen att hon verkligen inte ångrar någonting, att allt var nödvändigt.

I denna enkla exercis, avverkad på 45 minuter, upprättar Ouzounidis/Örjansdotter tre spelplatser för ett människas jag – belyser sorg, tvivel, självhävdelse, raseri och längtan i ständiga energiförskjutningar. I en sluttext på fonden förbannar Ouzounidis att det blott och endast finns ett begränsat antal ”kombinationer”, att ansatserna till nytt liv och nya föresatser för oss in i ett repetitivt maskspel. Men kan man inte vända på saken och se det just som en kraft, att jaget faktiskt har så många teatrar, masker och scener, att vi aldrig behöver sitta fast i en enda sanning om oss själva?

Publicerad SvD februari 2007