Christina Ouzounidis: Ordet - kött
”Ordet – kött” är den sista delen i Christina Ouzounidis triptyk som utforskar hur vi människor formulerar vår identitet och söker bekräftelse i påståenden som ofta rymmer sin egen motsats. I de tidigare delarna ”Verbet tala” och ”Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån” har protagonisterna stångat sig blodiga mot ordens ambivalens och försökt hävda sin egen fria vilja, sin fördomsfrihet, sin befrielse från sorgens och minnets bojor.
Rakt motsatt är det dock med den levande skulptur som här formas av Christina Ouzounidis, Pia Örjansdotter och ljudkonstnären Henning Lundkvist som sitter bredvid scenen och lägger ljudbilder av hennes existens. Allt i situationen anger att detta är en förlorad person. Och hennes första replik, framkämpad efter en lång tystnad är: ”Jag är… … … ingen.” Detta blir inledningen på en enda lång självnegation, full av motsägelser.
Hon är ingen som gör någon skillnad, ingen som offrar sig, ingen som måste bli älskad, ingen som längtar, kräver eller begär, ingen som stannar kvar när alla gått, ingen som fånigt vågar tro när allt hopp är ute, ingen som vill hävda sig. Pia Örjansdotter radar under en timme upp allt detta som hon inte är, varierar det som ett musikaliskt partitur med ilska, arrogans, förakt, självhävdelse och självförintelse. Ljudkulissen möter hennes påståenden med ömsom kaos, tomma ekon, en röst som svarar, en dov puls av ett jag som kanske är i vardande.
Ingen kan känna sig övertygad om att denna människospillra skulle vara ingen. För att få platsa som ingen kan man inte vara så mycket närvaro. Vi är på något märkligt sätt dömda till att vara Någon, oavsett hur förintade vi är av livets inre rundgångar. Och det kommer, även för denna Ingen, ett slags genombrott där hon helt kort släpper fram minnet av den hon var: en musikslinga, som från en stenkaka med ekon av en dans, kanske från en bal med ett möte eller en slutgiltig separation. Det är de där slingorna som också gör sig hörda i vårt inre, just när vi tror oss ha nått nollpunkten, den punkt där man avsagt sig alla behov och det är OK att dö, bara försvinna.
I Pia Örjansdotters urholkade ögon växer då tårar, tårar som måste bekämpas av ett intet som förnekar minnena men som i själva förnekelsen på nytt verkliggör de känslor som håller dem vid liv. Det är sannerligen inte lätt att vara Ingen.