Christina Ouzounidis: Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån
Christina Ouzounidis gestalter är inte personer man skulle vilja hålla i handen när åskan går. Alla deras försäkringar, deras försök att skapa en verbal trygghet mot rädslan, hoten, smärtan och allt annat som kan förinta vår lilla tro på att vi alls lever, klingar tomt. De jagupprättande formlerna eroderar ju mer de upprepas. Och hos Ouzounidis upprepar man sig. In absurdum.
Var och en av dessa utsagor och meningar slår an tonen för de enskilda scenerna. Malena Engström och Pia Örjansdotter står iförda nattskjortor på den lilla scenen bland en mängd tända stearinljus. De är vända rakt fram mot publiken, även i de scener som har relation och dialog. Varje formulering och övertygelse ältas, utforskas, vänds och vrids i olika rytmer och pauseringar. Vi bygger oss själva med våra påståenden om vem och vad vi är, men varje gång något har fastslagits anar man att motsatsen är lika påtaglig. Lika sann.
När Pia Örjansdotter stoltserar med hur fri hon är men samtidigt rycker till i spastiska, marionettliknande inlåsta rörelsescheman får man en bild av en inre fångenskap. Som faktiskt förstärks av att hon verbalt hävdar motsatsen. När Malena Engström milt leende mot slutet hävdar att hon mår bra nu, är glad, ekar hennes ord av sorgen som också bultar i denna individs hjärta.
Denna virtuosa stilövning är ofta nattsvart rolig. Det maniskt upprepade grälet, där de två älskande ropar i munnen på varandra samma anklagelser och attacker och ingen lyssnar, är en nidbild över ett destruktivt rollspel i en relation. Först roligt, sedan bara plågsamt.
Christina Ouzounidis, som i sina pjäser utforskar språkets möjligheter och självmotsägelser, närmar sig här Beckett i sina utskurna fragment av en mänsklig diskurs. Eftersom gestalterna inte egentligen utvecklas utan mest stångar sig blodiga mot ordens galler, kunde föreställningen rentav ha varit kortare än den timme den varar. De nödvändiga eftersamtal som väcks av stycket blir ändå långvariga och engagerade. Som ren självterapi.
Publicerad SvD oktober 2006