Christina Ouzounidis: Kassandra, Teatr Weimar

Christina Ouzounidis är en djärv dramatiker och iscensättare, för hon vågar vara anspråksfull. Hon ställer höga anspråk på sin egen konstnärliga och intellektuella precision. Hon ställer anspråk på att teatern ska vara oinsmickrande men tydlig. Och hon vågar tro på att en publik delar dessa anspråk med henne.

I Ouzounidis iscensättning sitter de tre protagonisterna på stolar i fonden av en naken scen. Ulrika Mårtensson sitter bredvid scenen med cello och spelar Axel Englunds specialkomponerade musik. Den har dova, oroande dissonanser som i takt med dramat växer till full kris, ibland lite övertydligt.

Aktörerna reser sig från stolarna och går ut i figurernas situationer. De rör sig som schackpjäser på den lilla scenen. Riktade mot publiken redogör de för sina avsikter, samtidigt som deras dolda motiv avslöjas i dialog och tillfälliga affekter. Fredrik Gunnarssons Agamemnon har ett pansar utåt med fast blick och verbal perfektion. Han vill inte bli ifrågasatt av kvinnorna, kräver lydnad.

Hustrun Klytaimestra tolkas av Eva Wendt Robles som en kuvad, borgerlig hemmafru. Hon har förstenad blick, har tvingats kompromissa om allt, och försöker nu känna makt genom att hålla Kassandra på plats. Samtidigt blir hon osäker av denna främlings närvaro.

Elena Makender Aleksandrovas Kassandra utmanar nämligen med sin oåtkomliga styrka. Hennes ansikte är stramt och genomskådande. Hon har siarförmåga och säger obehagliga sanningar. Helst vill man avfärda henne som galen, men hon har redan bytt stol på scenen, sitter som en kil mellan Agamemnon och Klytaimestra. Hon blir där en projiceringstavla för bådas begär och aggressioner.

Kassandra är en tät, poetisk och inträngande pjästext, den bästa hittills av den produktiva Christina Ouzounidis. Den genomströmmas av mytens uråldriga röster och knyter samman teman från Ouzounidis tidigare pjäser, I Aulis, Persefone och Verbet tala. Här är triangeldrama mellan två kvinnor och en man, där alla passionskombinationer utforskas. Den gestaltar främlingsproblematik med de hot man tror sig uppleva från en ogripbar flykting och det irrationella hat som blir följden. Och här finns den teatrala, självmotsägande retoriken, ”jag är inte rädd” eller ”jag älskar dig”, som upprepas in absurdum till att bli sin egen motsats.

Stor teater i det lilla formatet. Teatr Weimar är en refug i vår bullriga, lösaktiga nöjeskultur.

Teatr Weimar, Malmö. Text och regi: Christina Ouzounidis. Musik: Axel Englund. Ljus: Johan Bergman. Medv: Elena Makender Aleksandrova, Eva Wendt Robles, Fredrik Gunnarsson och Ulrika Mårtensson

Publicerad SvD mars 2006